Jag har oxå fått panikattacker i drömmar. Ja, drömmar speglar verkligheten mycket fast jag blir irriterad på att jag ändå inte kan göra ngt åt hur jag lever, har ingen att prata med ens…hur gör man då när man måste vara ensam i allt och varken har fysisk eller psykisk ork? Det är såna frågor man aldrig får svar på. Dom säger att man ska hitta svaren i sig själv. Har hittat svaren i mycket, är såpass gammal att jag vet hur jag vill leva och vad jag trivs med. Men det är inte praktiskt eller ekonomiskt möjligt i mitt fall. Men om det fanns folk som kunde hjälpa mig praktiskt och känslomässigt hade mitt liv sett helt annorlunda ut. Allt blir lättare om man slår sig ihop med någon, som en ny familj. Men det finns ingen för mig. Jag har sett hur det varit möjligt att leva ett bra liv för flera andra med psykisk ohälsa. Dom har t.ex en partner som hjälper dom med allt möjligt, så det är därför dom kan leva ett bra liv med starkare självkänsla och materiell trygghet.Eller så har dom föräldrar/syskon/barn som hjälper till på något sätt. Jag har haft folk som stått mig nära i kortare perioder i mitt liv och under den tiden såg mitt liv helt annorlunda ut. Jag kunde glädjas och skratta och hade t.om framtidsplaner. Trots ångest och trauman.
Jag förstår dig….jag finns här för dig i alla fall❤️ Jag har 1 vän att prata med och den här tråden, alla andra har gett upp på mig, skolpsykologen är jag mest förbannad på. Skolpsykologen förstår inte hur illa min situation är, jag känner mig inte mig trygg hemma eller i skolan. Jag vill bara fly, utomhus känner jag mig tryggare än i mitt egna hus och det säger mycket.
