Jag vet att du vill ha mig kvar…..tack för det. Jag gjorde allt jag kunde för att göra min pappa stolt och vad får jag tillbaka?Jag misslyckas alltid, jag får inget tillbaka. Jag vill inte leva, jag är bara ett misslyckande. Jag ska kanske säga hejdå till alla på Onsdag eller det är det jag tänker. Mina vänner skulle väll sakna mig då men jag orkar inte lida mer.
Något som kan vara en del svårt att förstå, om man som du är ganska så ung, är att även vuxna har varit små och ungdomar. Jag är övertygad att du förstår det, egentligen. Men kanske att det är en allt för konstig tanke att även ens föräldrar har varit små, och den tänks inte fullt ut. Min tanke med detta är att kanske är det så att både din Pappa och Mamma har kämpat lika mycket som du, i samma ålder, fast kanske på andra sätt. De kanske också frystes ut och fick dåligt med kärlek, med mera. Det där sätter sina spår såklart, och alla är vi olika på att hantera det vi ställs inför. Och kanske då att speciellt din Pappa inte lyckades så bra med att ta sig igenom kriserna i ung ålder (och/eller senare i livet), och på grund av detta känner sig väldigt otillräcklig och osäker. Och kanske rent av mår väldigt illa. Och, det kan vara så att vad du än gör så kommer han ändå inte att bli nöjd. Så kanske att du skulle förlåta din Pappa. Försöka att se på honom på ett annat sätt, som en människa som kanske mår lika illa som du stundtals. Kanske också att du skulle krama om din Pappa då och då, kärleksfullt och förstående. Kanske då att du lyckas få din Pappa att må så mycket bättre. Och hela er situation där hemma blir så mycket bättre. Och, du slipper bland annat att kämpa med att försöka göra honom nöjd. Mycket handlar om att kunna förstå andra som mår dåligt, och att de känner det.
