Jag vet inte ens om någon läser det här längre men nu skriver jag för att jag vill. Så här är min situation just nu, jag ska till skolpsykologen kanske jag vet inte vad lärarna har sagt till honom. Problemet med maten har blivit värre och jag känner mig hopplös och svag, funderar på att avsluta allt nu. Jag har redan påbörjat ett brev till mina närmaste som jag bara kan lämna här så kan jag i alla fall säga hejdå om det blir för tungt… ångesten är här igen och tycker ner mig, vill bara spy. Jag ligger här ensam i mörkret. Kanske dag att säga hejdå snart.
Nej nej, du har varit så duktig och modig som berättat för din mamma, för dina lärare, och nu ska du snart träffa skolpsykologen. Just nu är det mörkret som talar till dig och genom dig, men ljuset finns där! Jag är så glad för din skull att du kunnat prata med så många vuxna, jag hoppas så på att det vänder för dig på riktigt nu!
