Jag vet inte hur jag känner mig just vid detta skriv tillfälle. Men jag sitter hemma ensam och tittar på en film med titeln space between us. Huvudkaraktären född på mars och försöker komma till jorden för att träffa sin farsa. Och han går igenom jättemycket för att äntligen få veta vem hans riktiga far är. Det fick mig att börja tänka på hur mitt liv har blivit sen jag faktiskt fick kunskap om mitt “pappalös” liv. Jag har alltid haft en mamma men en pappafigur har aldrig riktigt funnits där för att jag visste att de som kom var alltid temporärt. (jag har bott med släkter så med “de” menar jag deras pappor) De var inte min riktig far så jag kunde inte riktigt skaffa en sådan anknytning till dem och när min riktig farsa visade sig var det korta stunder inte mer än en dag. (enligt mina barndoms minne) Jag har lyckligtvis haft många starka kvinnliga idoler i mitt liv och allt i från min morsa, moster, ex flickvän och jag har lyckats navigera mig genom livet till en punkt där jag har ett normalt liv (även om jag tycker att “normal” finns inte men norgolunda genomsnittligt) och jag har i allmänt lyckats i livet. Det jag undrar, och inte kommer få svar på, är hur skulle mitt liv ha sett ut? Karaktären ur filmen lyckades hitta sin far och båda två flyttade till mars. Jag vill alltid känna igen mig i alla olika sammanhang där alla pratar om vad deras farsor har gjort för dem, resor dem har varit på , saker dem lärt sig från si na pappor och jag oftast sitter där och ba “yep I dont know how that feels but ok!”. Jag antar att jag känner mig tom på en nivå men ändå nöjd att jag kom så långt trots att en del saknades eller så vet jag inte vad jag känner eller något i den stilen. IDK! Aja bra att jag kunde skriva av mig😊.
