(Tråden finns också på “Samtalet som gjorde skillnad”. Valde fel och kan inte ta bort)
Ibland när jag mår dåligt; när livet känns meningslöst, när det inte finns något hopp, så tänker jag att jag ska ringa en stödlinje. Men det tar emot så mycket att det är omöjligt för mig att slå numret. Jag vet inte vad jag ska säga, hur ska någon kunna hjälpa mig över telefon? Jag har svårt att prata om mitt mående och jag upplever att jag inte blir trodd när jag försöker. Jag kämpar så mycket att upprätthålla en fasad; ingen skulle tro på vad säger. Jag är glad och charmig, mina ögon glittrar; det ökar konstigt nog när jag mår dåligt. Samtidigt tar orken slut, jag håller mig undan. Min självuppfattning kommer upp till ytan. Den kan sammanfattas med att jag är äcklig; äckligt ful, äckligt fet. Jag gör alla besvikna. Ingen förstår. Inte ens min psykiatriker. Jag får ofta höra att jag måste höra av mig till mottagningen om jag inte mår bra. Det har hänt en gång. Det ringde en sjuksköterska som inte ville tro, som ville övertala mig att det blir bättre. Jag skäms, blir liten och håller med. När jag inte blir trodd så är det som att det inte är sant, jag har fel. Allt är ju svart, det finns ingen utväg. Var ska jag börja? Vad händer i ett samtal med en stödlinje? Hur ska det bli bättre? Vad är era erfarenheter?
