Resultatet när ingen tar den på allvar

Det började med ett dåligt mående som senare ledde till självmordsförsök.

Mycket skedde för mig under hösten 2020 men ingen trodde på mig. Ingen lyssnade fullt ut på mig. Ingen tog mina känslor, tankar och problem på allvar. De var ”inte” stora nog.
Det resulterade i mycket hopplöshet och mycket sömnlösa nätter mer en för tankspridd hjärna. Då mina nätter brukade handla om att tänka för mig själv eftersom att öppna upp mig för folk gav inget stöd. Nätter där jag gråtit mig till söms men ingen hör mig eller ser mig.

Dagarna började gå långsammare och långsammare och jag började blir tröttare och tröttare. Ju längre tiden gick utan hjälp så blev mitt mående sämre och sämre. Då är vi inne i början av 2021. Till slut så blev det så illa att jag planerade min sista dag här. Hur, var och när.
Det var där och då någon rykte in och försökte  hjälpa mig. Hamnade hos en kurator och en kbt behandling. Men det hjälpte inte. För den som skulle hjälpa mig förminskade mima problem.

Så när livet kändes så där jobbigt och svårt så bestämde jag mig för att avsluta allt. Den natten kommer jag aldrig att glömma. Att den natten kunde visa att jag skrek på hjälp. Ska det verkligen krävas ett självmordsförsök  för att någon ska hjälpa den och finnas där?
Ska det behöva gå så långt innan man tar någon på allvar?
Ska det gå så långt att bup, soc och polisen lyssnar och ser mig efter en händelse under den natten? (Min familj hade försökt få tag på Bup i ca 1,5 månad men de nekade oss). Eftersom att polisen skickade en orosanmälan till soc så fick jag kontakt med dem. Sen senare skickade min grundskola orosanmälan då också. Då jag hade hög frånvaro och avvek mycket från lektioner pga mitt mående.

Mitt hopp om hjälp har känt svårt. Att våga tillåta mig att känna som jag gör känns svårt. Att känna hopp till livet känns svårt. Jag börjar falla tillbaka i mina jobbiga tankar och känslor. Och nu händer det som inte ”får” eller bör hända. Jag stå ensam igen. Bup började en behandling för depression men sen lämnade mig på bara några träffar. Soc har jag möten med var 3dje månad. Och skolan är orolig för mig och min hälsa. Samt min skolgång då min frånvaro är rätt hög nu igen. (Den har vart hög i både nian och nu)

Jag vet inte vad jag ska göra? Känner en så enorm hopplöshet. Känner mig så ensam. Jag vill inte hamna så djupt i mina självmordstankar att det driver mig till självmord. Jag vill inte dö samtidigt som jag ofta känner att det vore bäst så. Att det kanske vore rätt skönt att slippa känna sig så ”maktlös” och orkeslös. Hopplösheten dödar mig psykiskt.

[Blue Leputo]

Hej Yellow Rutoco! Känner igen mig i det du skriver. Har Själv varit med om ett självmordsförsök sista februari 2012 men överlevde, resulterade iaf i en stor hjärnskada och lite andra fysiska skador, men jag lever. Nu 10 år senare. Jag älskar verkligen att kunna hjälpa förebygga sånna här hemska saker! Snälla försök att vända livet till något positivt, Börja en ny utbildning som du verkligen brinner för eller sök ett jobb eller starta eget med någon kompis eller göra något som känns roligare. Jag har förlorat en hel del kunskap och förmågan att lära mig nya saker är ju försämrad men det går framåt och har genomfört 2 utbildningar sedan efter jag kraschade med bilen. Nu jobbar jag som bilrekondare, vilket kanske inte var min dröm men livet är långt så ska nog första byta jobb snart då jag jobbat på samma ställe sedan 2016. Vill verkligen få dig att inse att det är inte värt att sluta kämpa! Känns som om jag var på andra sidan och blev tillbaka dragen mot min vilja men jäklar så mycket mer värt det är att leva. Även om det är riktigt tungt ibland så är det mycket som blir ännu jobbigare om man skulle försvinna. Alla vänner, familjen alla släktingar osv. Finns många personer som skulle bli väldigt ledsna om du inte fanns kvar! <3

[Yellow Tarosu]

Tack för att du delar med dig!

För egen del fick jag problem med psykisk ohälsa för lite drygt tio år sedan. Minns själv hur jag där och då såg på min framtid som väldigt osäker och jag föreställde mig själv vara ett kolli som inte skulle kunna hantera mig själv eller min tillvaro. Så här tio år senare och med åtskilliga timmar meditation i bagaget så är livet riktigt gott, utan att på något vis vara perfekt. Just det har varit en av de större och mer centrala insikterna genom åren att själva meningen inte är att hitta den ultimata tillfredsställelsen eller det där som kommer göra dig evigt lycklig. Hur som helst finns det människor som har gått från att vara på en ganska mörk och ångestfylld plats till något mycket, mycket ljusare. Om du vill att jag berättar mer så gör jag gärna det.

Ett tips jag brukar rekommendera att är att göra något litet men positivt för dig själv. När du vaknar varje morgon eller efter att du druckit morgonkaffe eller morgonte, kan du ta fem minuter och skriva ner en-två-tre saker att känna tacksamhet över? Kan du ge dig själv tio minuters meditation eller ett kortare träningspass? Inga glamourösa  storslagna “lösningar” på problemen utan enklast tänkbara. Ett bra “hack” är att “kedja ihop” detta med något annat så blir det lättare att få det gjort.

Hej Blue Leputo! Jag är glad över att du finns här med oss. Jag blir berörd över att du upplevt det du upplevt och varit med om.

Jag försöker vänta på mitt liv så gott det går. Men det är super svårt och super kämpigt. Det tar massor energi, ibland energi som jag inte ens har. Jag ska försöka stanna kvar vid livet och försöka hitta drömmar eller mål att sikta mot. Jag ska försöka att kämpa trots alla motgångar. Det kräver mycket från mig men jag måste bara vara villig att våga försöka. Och det är läskigt men steg jag behöver ta för att närma mig bättre mående. Man måste ibland våga att göra läskiga saker för att komma framåt.

Jag vet, jag vill inte skada mina nära och kära genom att avsluta mitt liv. Det inte så jag ville att det skulle blir eller ska bli. Men det är så svårt att tänka positivt och tänka ”klart ” i huvet när man mår riktigt dåligt.

Tack så mycket för ditt svar <3

Hej Yellow Tarosu!

Jag har inte levet så länge och har inte super mycket i mitt bagage. Inte massor av erfarenheter som kan hjälpa utan mest jobbiga och mörka stunder. Men jag har då och då lärt mig att hantera dem bättre. Att hantera känslor och tankar på ett mer skonsamt sätt. Låtit mig tillåta mig själv att känna ångest. Att tänka på jobbiga saker som inte gynnar mig. Det är mänskligt och okej. Men man måste komma ihåg att jag är inte mina tankar och jag är inte mina känslor jag ör inte ångest jag är så mycket mer än det.

Kan prova att skriva ner lite saker jag är tacksam över varje dag för att bygga på att finns hoppet och finna meningen med att fortsätta kämpa.

Du kan gärna få berätta mer!!

[Blue Leputo]

Hej jag skriver igen hoppas det inte gör något. Jag minns bara lite sporadiskt av sista tiden innan jag kraschade, hela 1 månad är helt borta från minnet så. Men jag har 4 bekanta som tagit bort sig… inte riktigt så nära bekanta men iaf en klasskamrat som jag gick om med sista året på gymnasiet som tog bort sig och det var helt otroligt ledsamt på begravningen hela kyrkan var full med folk o var en hög med blommor på kistan… Var väldigt emotionellt tyckte jag även fast jag knappt kände honom. Sen min kompis Per, hans bästa vän tog bort sig för några år sedan så jag ställde upp för Per o umgicks extra mycket under en period, sen min släkting som var 4 år yngre, hon försvann också alldeles för tidigt, sen en kompis styvfarsa som gjorde det också… Man lämnar kvar så otroligt mycket tomrum efter sig och sorgen är väldigt svår att komma över. Jag tänker ofta för mig själv att familjen hade säkert klarat sig utan mig efter ett par år lika så, släkt o vänner men man måste tänka på att dom kommer ju få ärr som aldrig kommer att läka riktigt. Hade jag dött i den där olyckan så hade pappa blivit alkoholist minns jag att min syster sa. Så då hade jag ju förstört resten av hans och morsans liv också antagligen… Sen vet man ju inte hur illa vännerna skulle ta det men skulle gissa att jag har iaf 5 vänner som skulle gått ner sig ganska mycket om jag inte överlevt. Minns att en kompis mamma sa att hennes två söner var väldigt nere efter det där hände… Jag märkte det ju inte direkt för jag va så borta och hade en enorm resa med rehabilitering att fokusera på så jag tyckte väl att det var mest synd om mig helt enkelt. Det är kanske lite själviskt tänkt men man förstår inte hur hårt det tar på vänner förrän det är försent… Hade en fel kontakt med ett par tjejer under de (sista) två eller tre åren och dom hade ju antagligen tagit det mycket hårdare än man kan tro. Har bara kontakt med 2 av dom numera men dom andra har jag gått släppa helt kan man säga… Känner mig så otroligt dum mot dom och det är som det är kan inte göra något åt det. En av dom var en kompis från dagistiden så det är lite tråkigt att man inte har nån kontakt längre.

[Blue Leputo]

Lagg på datorn så fick inte med det sista..
Har börjat skriva en bok nu precis i dagarna, berättade det för mina närmaste vänner o några av dom var ju väldigt positiva till det så det känns lite kul. Har skrivit dagbok sedan 2018 så har en hel del text att jobba med och det har hjälp mig att skingra tankarna att skriva dagbok så det rekommenderar jag.

Hej Blue Leputo igen! Helt okej att skriva mer!!

Du har varit med om mycket saker och många jobbiga minnen. Jag beklagar att du har har varit med om allt det. Jag kan inte föreställa mig hur svårt och jobbigt det har varit för dig. Men jag kan se hur stake du är som tagit dig igenom det!

Att förlora folk, nära och kära tar hårt, väldigt hårt på den. Jag har förlorat min mormor i självmord. Förlorat min farmor, fatfar och morfar av ålder. Min farfar höll på med alkohol en period i hanns liv för att dämpa på allt jobbigt. Min mormor tog för mycket sömntabletter och antidepressiva. Men de hjälpte inte så hon avslutade sitt liv.

Jag var alldeles för ung för att mista någon i självmord och att ha en alkoholist som körde mig som liten. Jag vara bara ett litet barn. Inte för att jag är så gammal nu heller men ingen ska behöva uppleva såna saker eller behöva må så dåligt att självmord blir en utväg. En utväg som är för evigt (tror jag).

Jag minns när en föredätta vän till mig berättade att hon vile ta sitt liv, att hon ville dö. Jag mådde sjukt dålig så jag var på. Vi planerade att dö tillsammans att ta dendär farliga vägen som man inte kan återvända från. Men det skedde aldrig hon backade vilket jag nog är glad för nu i efterhand. Tänk då att vi gick i åk 6, det var bara 4a år sen. Mina självmordstankar återkommer och finns med mig varje dag men de är ”bara” olika starka. Sen så försöker jag lära mig att hantera dem. Att inte impuls tänka och göra något dumt förhastat. Att inte gå på mina tankar och utföra det som mina tankar vill och tilltalar mig.

Det låter intressant med att skriva en bok på utifrån din dagbok! Jag är glad över att det funkar för dig den strategien! Jag tycker att det låter underbart! Shit vad länge, år 2018 var ju ett tag sen…
Jag har börjar skriva en del sidor om mitt liv mima upplevelser mitt mående min väg och sånt. Men jag har så svårt att hålla motivationen så jag börjar och sen tappar jag motivationen och då slutar jag. Vilket är väldigt trist. Jag skriver mycket om mina ångest känslor på anteckningar på mobilen. För att ”prata” ut eller skriva av mig om hur det känns just i stunden. Man kan skriva exakt vad man känner för ingen kan komma och dömma och läsa det, för det är dina egna anteckningar!!

[Blue Leputo]

Det du varit med om låter väldigt jobbigt också men du är stark! Herregud du är så ung! Livet har bara börjat för dig. Jag har gjort en del och varit o rest lite granna och bestigit Kebnekaise och åkt slalom i alperna och sånt som ger mig lite utmaning, Men jag har ju stöttande föräldrar och vänner som vill hitta på lite halv galna grejor. Tycker inte att jag är en adrenalinjunky men lite åt det hållet kanske. Testade isbada förra året så gjorde det typ 5 gånger då sen har ja bara hunnit med en gång i år men det ger också energi tycker jag. Man måste vara minst två personer när man gör det så inget allvarligt händer. helst så man orkar dra upp varandra ifall nån skulle hamna under ytan… Men Jag badar bara där det finns stege så man kan hålla i sig med handskar och ha sockar o mössa på sig. Men det hjälpte mig att känna mig lugnare tycker jag. Sitter cirka 1 minut sen går man upp o torkar av sig sen på med kläder så kommer värmen inifrån kroppen. Riktigt skönt. Om du vill testa så ta med dig någon äldre kompis eller nån annan vuxen. Men kan säga att jag mår långt ifrån jätte bra så livet känns tungt som fan då och då också, men har hittat nån typ av lugn i att skriva och att prata med vänner och ser mycket film. Jobbet är sekundärt känns det som. Känns mer som en hobby typ.