Hem > Forum > Hopplöshet > Ratad på alla plan

Ratad på alla plan

Visar 3 inlägg - 1 till 3 (av 3 totalt)
2
  • Ratad som kille/man/gubbe av tjejer/kvinnor/tanter/gummor från tonåren fram till nu. Har man inte detta gåtfulla, gäckande ”det” som kvinnor attraheras av, tja då får man vandra genom livet ensam.

    Dumpad av en kvinna som själv ”blivit över” efter ett mycket kort förhållande.

    Ratad på arbetsmarknaden sedan arton år tillbaka. Jag behövs inte för någon potentiell arbetsgivare; ingen vill betala för någon som fungerar så dåligt och så ojämnt. Det skulle inte heller jag ha velat göra om jag var arbetsgivare. Ändå ingår det i det sk samhällskontraktet att jag söker jobb på heltid. Jobb som jag självklart aldrig skulle klara av.

    Kasserad som pappa. Ingen kontakt med mitt vuxna barn. Aldrig ens träffat barnbarn.

    Trött, trött, trött. Misstänker ME/CFS, uppfyller Kanada-kriterierna om jag skattar mig själv efter dem. Men med kanske 25% återstående kapacitet lär jag inte ha skuggan av en chans att ens få diagnosen. Än mindre att Fk skulle godkänna den. Hörde via Af(!) att jag dock har en diagnos för bipolaritet. Kan tyckas märkligt att vården inte kommunicerat det såpass tydligt att jag förstod det vid besöken där.

    Har lyckats ”flyga under radarn” sedan början av detta årtusende, ibland med hittepå-jobb, ibland på rena arbetsmarknadsbidrag. Men nu känns det som snaran dras åt. Alldeles för sjuk för att få ett riktigt jobb, alldeles för ”frisk” för att sjukpension skulle vara aktuellt. Och nu börjar handläggaren på Af tjata om intyg från vården. Corona-krisen kan visa sig komma till temporär räddning för mig. Af har inte tid att ställa till besvär för mig, vårdapparaten har absolut inte tid att utreda mitt icke livshotande tillstånd. De är nöjda om alla värden runt diabetes, blodtryck etc är acceptabla.

    Men håller det fram till ålderspensionen? Det känns som ytterst tveksamt. Jag har ju inte fyllt 60 än. Och vad är det för liv, att släpa sig fram i denna trötta kropp, plågad av tilltagande led- och muskelvärk? Kan knappt sköta min hygien ens på en absolut miniminivå. Städning är det verkligen inte tal om.

    Det finns inget som tyder på att jag skulle bli piggare, eller få mindre värk. Att jag skulle orka göra något jag vill – jag klarar inte ens av allt jag måste. Att någon skulle behöva mig till något. Att jag skulle kunna bida med något positivt någonstans. När allt pekar nedåt, var finns då något hopp?

    Avatar

    Jag lever det livet, heller inte 60 än men får inte sjukersättning, kan ej jobba. Också flugit under radarn, tagit enkla jobb här och där, försökt hålla upp en fasad. Men det går ej längre!  städar och sköter min hygien bra, rör mig mycket, äter bra. Men mår fortfarande fruktansvärt dåligt, trots att jag sköter om mig. Det beror på ensamhet, saknaden att betyda något för någon. Att bli älskad. Har varit ensam även i relationer. Och har aldrig haft vänner.  Jag är aldrig med om att folk hör av sig till mig,  iaf aldrig dom som jag vill ha med att göra och som delar någotsånär mitt levnadssätt. Dom hittar andra som är ”bättre” roligare osv. Så ensamheten är det som dränerar mig på livskraft. Har oxå ont i kroppen och är utmattad. Mardrömmar och svårigheter att sova  Kämpar med träning och promenader trots värk.

    Avatar

    Ratad som kille/man/gubbe av tjejer/kvinnor/tanter/gummor från tonåren fram till nu. Har man inte detta gåtfulla, gäckande ”det” som kvinnor attraheras av, tja då får man vandra genom livet ensam. Dumpad av en kvinna som själv ”blivit över” efter ett mycket kort förhållande. Ratad på arbetsmarknaden sedan arton år tillbaka. Jag behövs inte för någon potentiell arbetsgivare; ingen vill betala för någon som fungerar så dåligt och så ojämnt. Det skulle inte heller jag ha velat göra om jag var arbetsgivare. Ändå ingår det i det sk samhällskontraktet att jag söker jobb på heltid. Jobb som jag självklart aldrig skulle klara av. Kasserad som pappa. Ingen kontakt med mitt vuxna barn. Aldrig ens träffat barnbarn. Trött, trött, trött. Misstänker ME/CFS, uppfyller Kanada-kriterierna om jag skattar mig själv efter dem. Men med kanske 25% återstående kapacitet lär jag inte ha skuggan av en chans att ens få diagnosen. Än mindre att Fk skulle godkänna den. Hörde via Af(!) att jag dock har en diagnos för bipolaritet. Kan tyckas märkligt att vården inte kommunicerat det såpass tydligt att jag förstod det vid besöken där. Har lyckats ”flyga under radarn” sedan början av detta årtusende, ibland med hittepå-jobb, ibland på rena arbetsmarknadsbidrag. Men nu känns det som snaran dras åt. Alldeles för sjuk för att få ett riktigt jobb, alldeles för ”frisk” för att sjukpension skulle vara aktuellt. Och nu börjar handläggaren på Af tjata om intyg från vården. Corona-krisen kan visa sig komma till temporär räddning för mig. Af har inte tid att ställa till besvär för mig, vårdapparaten har absolut inte tid att utreda mitt icke livshotande tillstånd. De är nöjda om alla värden runt diabetes, blodtryck etc är acceptabla. Men håller det fram till ålderspensionen? Det känns som ytterst tveksamt. Jag har ju inte fyllt 60 än. Och vad är det för liv, att släpa sig fram i denna trötta kropp, plågad av tilltagande led- och muskelvärk? Kan knappt sköta min hygien ens på en absolut miniminivå. Städning är det verkligen inte tal om. Det finns inget som tyder på att jag skulle bli piggare, eller få mindre värk. Att jag skulle orka göra något jag vill – jag klarar inte ens av allt jag måste. Att någon skulle behöva mig till något. Att jag skulle kunna bida med något positivt någonstans. När allt pekar nedåt, var finns då något hopp?

    Det där låter verkligen långt ifrån trevligt, tillvaron.

    Blir så trött, för den delen, av att höra hur folk får kämpa med AF och FK, när det är såpass uppenbart att det är vård och omsorg som gäller. Men, ”vård och omsorg” finns ju knappt heller. Usch! Vi föds alla med ett redan påskrivet kontrakt där vi förbinder oss att gå i skolan och att vara en kugge i samhället. Då borde det också vara självklart att bli hjälpt när kuggarna blir utslitna eller går sönder. Men nejdå, då vänds man istället ryggen till.

    Skönt att höra att du i alla fall kan känna att corona-krisen kanske kan vara till din fördel. Vilket jag också tror på. Det lär vara mer än fullt upp för myndigheterna under en lång tid framöver. Då väger det i alla fall upp lite mot all annan skit den ställer till med, krisen.

Visar 3 inlägg - 1 till 3 (av 3 totalt)
2

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.

Vi har gjort en säkerhetsuppdatering på Mind forum som innebär att logga in-förfarandet har ändrats. Du kommer i samband med att du loggar in få ditt lösenord skickat via e-mail.