Hem > Forum > Hopplöshet > Problem med dotter
Problem med dotter
-
Jag har en kort historia av psykisk ohälsa och depression, tyvärr kombinerat med överkonsumtion av alkohol. Jag har varit en bra mamma tidigare men detta fick min dotter att helt ta avstånd från mig. Hur kan jag gå vidare nu när hon fått en bebis men vägrar kontakt med mig? Jag är nykter nu och inte deprimerad. Jag måste ju acceptera hennes avståndstagande men hur ska jag överleva det?
Avregistrerad användare<3 Så smärtsamt!
Har ni kunnat prata igenom det som hände under tiden som du varit under berusning? Tror allra oftast att för att någon ska kunna förlåta en behöver man övertyga motparten att man tar på sig ansvaret för det som inträffat? Kanske du redan gjort?
Tänker att den som skadade behöver visa prov på att man är att lita på igen och ber tusen gånger om ursäkt att man missbrukat förtroendet mellan varandra – att man skäms ihjäl över det och ångrar sig bittert?
Alkohol är ju också en drog, alltså en sjukdom i viss mån, så det är lättare sagt än gjort att inte falla dit också <3
Hur du ska överleva detta tänker jag alltså handlar om att ta ansvar hundra procent och lyssna på din dotters upplevelse av det här, ifall hon är mottaglig, eller kan tänka sig bli det. Att du gärna vill höra mer om hennes smärta, känslor och tankar kring detta?
Värme
Jag har en kort historia av psykisk ohälsa och depression, tyvärr kombinerat med överkonsumtion av alkohol. Jag har varit en bra mamma tidigare men detta fick min dotter att helt ta avstånd från mig. Hur kan jag gå vidare nu när hon fått en bebis men vägrar kontakt med mig? Jag är nykter nu och inte deprimerad. Jag måste ju acceptera hennes avståndstagande men hur ska jag överleva det?
jag tycker det verkar lite konstigt gjort av henne att helt ta avstånd , du är hennes mamma. Jag vet inte vad som hänt mellan er medans du var alkoholiserad, men tycker att detta är orättvist gjort av din dotter. Kan du skicka skriftligt brev kanske och berätta om hur du känner? Kram
Olive Monube TrådstartarenJag var inte alkoholiserad, jag var tyvärr jättesjuk i agiterad depression. Jag sa säkert en massa elaka saker till henne. Min man har försökt förklara min sjukdom men inte lyckats. Att hon tagit avstånd från mig får jag acceptera, men hur handskas jag med det?
Avregistrerad användare<3 Tänker på detta om acceptans att det kanske beror på vilka djupare känslor man bär på för att kunna nå dit? Om det är så att du tycker dottern agerar helt irrationellt och anser att det här faktiskt inte är okej att bete sig på det här sättet. Eftersom du ju var sjuk och därmed kan anses ha legitima skäl att inte varit i dina sinnesfulla bruk, då tror jag man behöver nysta och bearbeta mer i det? Exempelvis genom att prata med en privat terapeut och sörja det. Få ur dig smärtan och bearbeta orättvisan. Då kan man sedan också “läka ihop” (även om det förstås är bra mycket mer komplext att inte ha en relation till sin dotter) och försöka fokusera på annat också i livet.
Jag är en stark förespråkare för att man i regel går till botten med sina känslor och även gärna att man går till kärnan i relationer. Tror ju på att om du har sagt saker som sårat – ta reda på det? <3
Om det istället handlar om att du på vissa sätt kan förstå dotterns agerande och sörjer att det blivit som det blivit då tror jag på det är betydligt lättare att nå acceptans. Ditt liv är också viktigt.
Man kanske även ska ha i åtanke att livet är föränderligt, saker och ting händer, och dottern kanske ser på detta med nya ögon redan om ett par år.
Vill också säga att jag tycker det låter förskräckligt att du lidit av agiterad depression <3
Olive Monube TrådstartarenJag kan helt och fullt se min egen roll i det hela och jag har full förståelse för hennes agerande, jag sa säkert väldigt sårande saker. Givetvis sörjer jag. Det som förvånar mig en smula är att hon inte tar hjälp, det är inte enkelt att bli angripen av sin mamma, det är inte enkelt att se sin mamma sjuk. Det jag behöver för egen del är acceptans, att jag sårat någon bortom alla gränser.
Avregistrerad användare<3 Fina du, förstår verkligen att det är extremt tufft att leva med det dåliga samvetet och skammen, skulden. Behövs nog mycket självempati, arbeta på att förlåta sig själv. Kanske se er båda som offer i en situation som varit bortom er kontroll? Ha empati å hennes vägnar, å åt din? Dottern kanske pratar med sin partner, vänner, andra än proffessionella om detta? Tycker också det vore fint om hon sökte hjälp för att läka.
Värme
Olive Monube TrådstartarenJag är så tacksam för de svar jag fått! Men skammen och skulden överväldigar mig ibland. Som jag förstår har min syster trätt in i mormorsrollen och min mor som gammelmormor. Hela familjekonstellationen är satt ur spel. Jag är kattvakt när mormorsmor besöker baby. Det gör så oändligt ont. Jag har gjort mig marginaliserad, så är det men hur lever jag vidare med att det är så.
Hej du fina!
Jag lider så med dig eftersom jag också har en dotter som jag har väldigt dålig relation med. Det gör så ont att inte kunna träffa sina barnbarn och inte ha en normal mamma dotter relation. Tårarna började genast rinna när jag läste dina rader.
Jag är just nu väldigt deprimerad och har även fått något slags hjärtsjukdom sedan en vecka tillbaka. Har färdats mellan hemmet och akuten flera gånger under de senaste sju dagarna och är väldigt matt.
Jag är glad att jag hittade Mind just idag när livet känns som svårast.
Jag ska samla lite krafter och försöka orka läsa och skriva mer här sen.
Sänder dig en kram och styrka ❤️
Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.