dagarna kommer allt närmare din dödsdag och jag hatar att ständigt kolla på vilken dag det är för att inse att snart är dagen här, för 6 året och det känns fortfarande som att antingen; du precis dog eller att du är inte alls död. Det bara sas så, att du fortfarande är vid liv.
Men du är död, bränd, begraven, borta. Trodde aldrig den dagen skulle komma. Dagen kom och hålet inom mig blev större, har alltid trott att dagen du dör kommer bli den bästa dagen i mitt liv. Dagen du dör kommer jag äntligen bli fri. Dagen du dog blev ingen frihet, blev inte den bästa dagen i mitt liv.
Du är bara en hög med lite aska som ligger i en urna, jag står kvar här med alla psykiska ärr du lämnade bakom dig, jag står kvar här med alla ord du och mamma sagt, ekandes runt i huvudet. Du bara gick och dog (fine, du dog av lungcancer, undra varför efter hur du rökte, söp) är säker på att när mammas dödsdag kommer kommer jag inte besöka henne heller, dagen mamma dör kommer antagligen bara orsaka ett ännu större hål och funderingar på varför jag aldrig fick höra att man var stolt över mig, att jag var älskad, att jag hade ett värde.
