Jag har en del självmordstankar, inga konkreta självmordsplaner men tänker på om livet är värt att leva som det är nu och ser inte hur det ska bli bättre. Jag har för tillfället inget jobb och har svårt att se framför mig att jag kommer bli gladare av att gå tillbaka till samma jobb jag hade i april då det kommer påminna mig om den relation jag just har förlorat. Hade jag inte förlorat den mannen så hade jag inte mått såhär dåligt. Orkar inte riktigt vara stark längre. Förlorade även en annan viktig person tidigare i år och den andra mannen stöttade mig efter det och jag trodde han skulle finnas kvar men nu verkar han ha bestämt sig för att lämna mig och i princip är det mycket mitt eget fel.
Han var kär i mig och ville vara med mig mycket men jag var inte lika säker och nu i helgen blev han besviken på att jag inte var mer kärleksfull, fysisk, klagade på småsaker, har även haft kontakt med en annan man som jag varit kär i länge och han visste om den kontakten var avslutad. Men jag tänkte att det är bäst att satsa på den här mannen men nu verkar jag inte ha kvar den chansen. Han gick bara utan att säga hejdå, har slutat höra av sig och lämnade några saker som är mina häromdagen. Men utan att säga nånting egentligen. Jag har gråtit varje dag i nästan en vecka nu och jag orkar inte med en till förlust, särskilt inte när det är jag som gjort själv så jag sitter ensam. Samtidigt är jag besviken och mycket förvånad över hans beteende och att han faktiskt inte verkade tycka om mig så mycket som han så, då han man väl varit intresserad av kontakt och att prata och gett fler chanser, när inget särskilt illa egentligen hänt.
Har inget att se framemot och just nu orkar jag inte ens bry mig om att äta bra mat, träna. Vaknar bara med ångest och vill ligga kvar i sängen. Är aldrig glad och tror ju inte ens på relationer längre, man träffar nån och kommer den nära men det verkar inte betyda nåt för andra, vill inte lita på nån mer och har som sagt inget att se framemot.
