Jag är så trött. Så sjukt trött. På allt. Hur jag än gör så förlorar jag allt. Det finns ingen mening att fortsätta. Lever tillsammans med sambo och hans två barn, det ena på heltid och det andra varannan vecka. Den andra biologiska föräldern tar inget ansvar alls. Barnet som bor hos oss på heltid har flertalet npf diagnoser och är extremt utåtagerande. Varje dag från att man öppnar ögonen på morgonen till att man stänger dem igen på kvällen handlar om det barnet. Att avstyra slagsmål, bli kallad det värsta möjliga man kan tänka sig, försöka lappa ihop vårt trasiga hem både fysiskt och psykiskt. Om vi mot förmodan någon gång får tid för varandra, jag och min sambo så är vi båda så slutkörda att vi inte orkar ta hand om varandra. Varje dag handlar om kaos, bråk och sorg. En enorm sorg.
Jag känner mig fruktansvärt egoistisk, men jag är så ledsen. Det gör så ont i mig, mitt liv har fått stå på vänt nu i så många år. Jag har funnit mig i att jag inte ska ta plats, kräva uppmärksamhet eller få mina önskningar sedda och hörda. Men det gör så ont att inse att jag aldrig kommer få ta plats i den här familjen, jag kommer aldrig att få några egna barn för det kommer aldrig bli tillfälle då allt handlar om det barnet som bor hos oss nu. Och samtidigt så älskar jag min sambo och kommer aldrig träffa någon annan som hen igen om jag lämnar. Jag stannar och lider i en förhoppning om att det någon gång kan bli bra, för om jag lämnar kommer jag både lida och vara ensam.
Det känns som att det bara finns en utväg för att slippa lidandet helt. Jag är så trött på alla dagliga, våldsamma bråk. Så trött på alla fruktansvärda saker jag och min sambo blir kallade av barnet. Så trött på att aldrig få ha det fint hemma för att allt ska slås sönder. Så trött på att komma i sista hand. Så trött på att inte få älska och bli älskad. Det är allt jag vill.
Jag känner mig så fruktansvärt ensam. Ingen ser eller förstår hur ont det gör i mig. Hur mycket jag bara önskade att allt vore över. Det finns ingen väg ut där jag inte går under.
