Hem > Forum > Hopplöshet > Orkar inte med regelbundna vanor!

Orkar inte med regelbundna vanor!

Visar 7 inlägg - 13 till 19 (av 19 totalt)
18
  • Jag förstår =) Det är säkert en smaksak?

    Trådstartaren

    Jag förstår =) Det är säkert en smaksak?

    Det jag däremot kan önska är att jag haft fler vänner som ”dragit ut mig” på roliga saker lite oftare! Har oftast fått bjuda in mig själv och ta alla initiativ för att få följa med på nånting eller för att nåt ska hända.  Jag läser OFTA att andra deprimerade och ledsna tjejer/kvinnor skriver i olika diskussionsforum att det är så jobbigt att deras kompisar tjatar på att de vill ha med dem dit och dit och att kompisarna inte fattar att hon inte orkar. Känner mig så ledsen av att läsa det, för jag har nästan aldrig haft någon som har ringt och bjudit med mig, eller velat ha med mig på nåt! Jag ÖNSKAR att jag hade haft det, för då skulle jag mer än gärna hängt med, och jag skulle må så mycket bättre!

    Trådstartaren

    Har under åren haft många personer som har brytt sig och velat lyssna på mig och prata, och det är ju bra. Men jag har behov av att komma ut och göra saker tillsammans med andra också, inte bara sitta och älta problem för det blir man bara ännu mer nerstämd av! Har alltid haft många att prata med, men sällan någon att GÖRA saker med.. Man behöver båda delarna!

    Ja så är det! När någon frågar om man vill med på nåt kan det ofta vara ett tecken på att man har en bra relationer också. Att det är roligt att umgås och hitta på grejer ihop. Saknar det också just nu! Det här med att det blivit höst känns ganska motigt. Nu tillhör kanske inte jag kategorin som själv hör av mig till folk utan är snarare den som duckar (eller att ingen hör av sig. Oftast är det ju så.) men fan vad viktigt det är som du säger. Och också känslan av att det ger energi, att man blir påfylld av den träffen. Om du fick drömma, vilka grejer skulle du vilja göra med andra nu? Har du några önskemål? Tänker att om man visualiserar det hela så kanske oddsen är större att man antingen hör av sig till någon, eller åtminstone tar sig dit själv, föreslår det nästa gång man pratar med en kompis.

    Trådstartaren

    Ja så är det! När någon frågar om man vill med på nåt kan det ofta vara ett tecken på att man har en bra relationer också. Att det är roligt att umgås och hitta på grejer ihop. Saknar det också just nu! Det här med att det blivit höst känns ganska motigt. Nu tillhör kanske inte jag kategorin som själv hör av mig till folk utan är snarare den som duckar (eller att ingen hör av sig. Oftast är det ju så.) men fan vad viktigt det är som du säger. Och också känslan av att det ger energi, att man blir påfylld av den träffen. Om du fick drömma, vilka grejer skulle du vilja göra med andra nu? Har du några önskemål? Tänker att om man visualiserar det hela så kanske oddsen är större att man antingen hör av sig till någon, eller åtminstone tar sig dit själv, föreslår det nästa gång man pratar med en kompis.

    Ja, det är ju ett tecken på att relationen är bra och att den som frågar bryr sig om en och uppskattar en! Att bjuda med någon eller föreslå en aktivitet är ju också ett sätt att visa att man bryr sig, tycker jag, men många verkar inte förstå detta och underskatta det!  För min del är det en av anledningarna till att jag är deprimerad, att jag inte har det sociala liv jag önskar.

    Många säger att en nära vän, eller ett par, är bättre än många ytliga vänner. Men jag tänker på att: vad händer då om denna nära vän försvinner av någon anledning!? Då är det bättre med många vänner som fyller olika behov! Och att man inte blir beroende av en enda person! Jag mår bäst av stora gemenskaper med en blandning av människor! Då mår jag bra!

    Vad jag skulle vilja göra med andra? Jag vill ha vänner som är öppna för det mesta, att man ena dagen tex kan ta en joggingtur och den andra dagen gå på stan och shoppa, eller gå ut och ta en öl, eller gå på konsert eller så. Vad som helst bara det varierar, att det händer något och att man inte jämt gör samma sak när man träffas. Två av mina närmaste vänner i den förra staden jag bodde i fick barn ungefär samtidigt. Så efter det blev det bara att vi gick promenader med barnvagnen, satt i lekparker och fikade, och någon gång gick på café. Barnen var med varenda gång; inte så kul för mig som har ett barn som bor i familjehem och har gjort sedan han var nyfödd! Det är väl trevligt att umgås med dem och deras barn nån gång ibland, men kändes rätt meningslöst i längden att träffas! Jag har liksom inget intresse av att vara i lekparker med andras barn!

    Du då, hur skulle det se ut för dig om du fick önska?

    Det låter härligt det du beskriver om hur du önskar att det var och vad det skulle innehålla <3 Sitta i lekparker håller jag med om är ganska jobbigt bara. Rörigt, skrikit och snudd på omöjligt att prata som vuxna människor. Blir ju istället att man själv tillslut står och skjuter på någon gunga och agerar lekledare.

    Ja bra fråga. Hmm. Skulle nog behöver kompisar som delar mina fritidsintressen och värderingar. För mig har det varit så att jag umgåtts framförallt med olika personlighetstyper och mer sällan faktiskt personer som är lika mig. Igår var jag ute och plockade skräp för det var ”Håll Sverige Rent” och kände att det är lite hopplöst att inte ha en enda kompis som skulle vilja hänga med på det. Fick i vanlig ordning göra det själv med hörlurar i. I helgen kommer vi anordna en festival i ett annat syfte och även där finns inte någon att bjuda in. Ingen delar direkt det intresset heller. Och så här håller det på. Känner mig som en ensam ö. De flesta jag känner umgås med personer som är lika de själva, men så har inte jag det. Så jag skulle önska att man kunde skicka inspirerande grejer till varandra. Göra livet större. Jamen typ så, jag vill vidare i mina intressen och skulle önska fler hängde på. Nu är jag istället med i olika organisationer men det är inte samma sak som att vara kompisar privat.

     

    Känner igen mig i mycket av det ni skriver.

    Jag kan också tycka att vanor är tråkigt. Speciellt vanan att gå till jobbet dag ut och dag in, månad in och månad ut, år ut och år in. Särskilt som det är ganska hjärndöda de. Alltså jag inte tycker att det utvecklar mig, inte känns meningsfullt.

    Jag jobbar som lokalvårdare, inget jag valt själv. Får aldrig höra att det jag gör uppskattas eller väldigt sällan.

    Ja ja..jag vet, man bör kunna utföra nytta för andra utan bekräftelse. Men jag är lite av en bekräftelseknarkare.

     

    Nu när man inte leker längre tycker jag det känns väldigt svårt att få vänner. Det är nog svårt på grund av att jag inte har en så bra relation till mig själv, men jag jobbar på att försöka få det. Men tills dess vill man ju inte vara ensam.

Visar 7 inlägg - 13 till 19 (av 19 totalt)
18

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.