Orkar inte leva mer, vad mer kan jag göra?

Mitt liv har fullständigt fallit ihop de senaste åren. Livskris efter livskris pga saker jag inte kunnat vara med och påverka. Samtidigt börjar folk runtomkring mig skaffa barn, gifter sig och flyttar till hus. Kvar finns jag som ett psykiskt nedbrutet vrak som snart varken har några vänner eller familjemedlemmar kvar.

Jag har haft kontakt med 2 olika psykiatrier pga min allvarliga depression, ena psykiatrin sämre än den andra. Jag har fått prova flera olika antidepressiva men inga funkar. Inte heller de svaga ångestdämpande tabletterna de skrivit ut. Efter mycket kämpande fick jag till slut en psykolog men hon kunde enbart bekräfta att mitt liv är förfärligt. Det verkar inte som att de tror att jag går att behandla.

Sedan flera månader tillbaka samlar jag på olika mediciner i syfte att avsluta mitt liv. När jag väl gör det vill jag dock känna att jag verkligen uttömt alla alternativ (vilket jag känner att jag gjort). Vet ni om det finns någon annan typ av hjälp/stöd som en deprimerad och suicidal person med ofantligt låg självkänsla bör prova? Jag har försökt frågat psykiatrin men de undrar bara om jag ska testa en femte antidepressiv medicin. De verkar inte förstå hur allvarligt sjuk jag är.

Det vore väldigt uppskattat med iaf något svar!

Jag själv lever helt ensam utan vänner och familj,har flera krashade förhållanden bakom mig och har aldrig blivit hjälpt i psykiatrin…Så du är iaf inte ensam! Jag pratar med en diakon och det har hjälpt mig mer än 25 år i psykiatrin! Jag går inte dit ofta, hon har inte många tider, men den timmen jag är där är mycket värdefull. En annan sak som jag har märkt är att (ffa yngre personer ) jämför sig mkt med andra och tänker att allt är bra bara för att man har familj, hus och partner. Det kan vara bra att veta att de som lever så inte känner mer livslust och lycka än andra. Att vara annorlunda är oxå en tillgång! Men det tar tid att inse det. Jag själv är över 50 och alltid levt som någon som tydligen är väldigt annorlunda (fast det inte alltid syns) Jag lever iaf, en dag i taget och försöker hitta glädjeämnen i det lilla.  Jag tänker att jag ändå dör snart så behöver inte skynda på det. Man uppfattar tid på ett annat sätt när man är äldre och inser hur kort tid man har kvar. Lika bra att leva den lilla tiden man har kvar.Eller tills man blir svårt sjuk och inte kan röra sig. Detta kanske inte hjälpte dig men hoppas du fått lite perspektiv på hur livet kan vara. Jag vet att mindfulness är svårt, men kan du testa för att se om din smärta kan minska då, så är det åtminstone en liten vinst.

 

[Azure Lolado]

Hej.

Jag tror faktiskt du är något på spåren här. Du skriver om den usla så kallade vård du fått, det är bra faktiskt. Bli förbannad! Dåliga samtalskontakter och mediciner som inte blir bra, du ska bli arg. Att bli förbannad är ett friskhetstecken.

När jag själv blev arg vände det för mig. Inga pratmänniskor eller mediciner kändes bra. Det var stelt, jag kände mig som en siffra i ett system och biverkningarna var många. Så jag lev tillslut arg på allt ihop. Började göra det som jag kände gav effekt. Gå, gå, gå långt och med musik i öronen. Skriva massor. Skriva i olika forum. Hitta andra, bli mindre ensam. Läsa på om hur depressionen fungerar och tänka på den som andra ser på cancer, som en fiende att bekämpa. Och så vägra lyssna på mina egna tankar om hur värdelös jag var. Det var sjukdomen som talade. Det var supertufft, men tillslut gick det. Försökte få bort allt och alla som tog energi och hålla fast vid minsta strimma positiv energi.

Senare hittade jag en bra vårdcentralsläkare som hittade en låg dos av en medicin som fungerade för just mig.

Fortsätt vända på ALLA stenar!!!! Ge inte upp. Bli arg!