Jag hatar verkligen min borderline diagnos. Den gör livet sååå kompleserat och jag tycker att det blir så mycket känslor och tankar som man inte förstår som bara orsakar kaus i hela huvudet.
För att skapa en bild
Tänk dig att öppna en dörr till ett litet rum, det är kolsvart fast med blinkade lampor i alla möjliga färger. Extremt hög och fel musik, som att tonerna är fel och de är så högt att glasrutorna spricker. Men emellanåt så hörs de frågor ut en högtalare som är riktade mot dig.
Hur mår du egentligen? Säg va du känner just nu, kan du förklara vad som är fel? Förklara vad du tänker på!
Ungefär så upplever jag det i mitt huvud. Jag försöker förstå varför jag inte kan svara på dessa frågor som anhöriga och vårdpersonal ställer. Men de är väl för att de inte är någon ordning alls i huvudet.
Är det bara jag som utan att tveka gör allt för att stänga dörren till de där rummet. Att de helt enkelt är för obehagligt att gå in. Jag har svårt att förstå att de ska hjälpa att möta sin ångest och surfa på känslan och allt de där. De känns inte bra.
Just nu undviker jag allt. Jag är ganska känslolös tror jag, jag går till jobbet, gör de jag ska. Sen åker jag hem, tar lite lugnande tabletter och somnar på soffan och så ser alla dagar ut just nu. Går de att bli bättre? Hur i så fall? För nu har jag ingen livslust. Jag har tankar på självmord men skjuter de framåt hela tiden en dag i taget
