Obetydlig

[Yellow Fytadi]

Jag känner mig inte ens berättigad att skriva detta efter alla hemskheter jag läst här. Jag är väldigt lyckligt lottad gällande mycket, så i teorin borde “livet leka”, men så är inte fallet.

Jag känner mig bara hopplös. Skolan går väl an i teorin, men det blir bara för mycket i praktiken. Denna konstanta stress är näst intill outhärdlig och får alla andra aspekter av livet att verka help obefintliga. Till den grad att livet inte längre känns värt att leva.

Skolarbete hänger alltid över mig som en jävla skugga, och när man äntligen tillintetgjort en ersätts den genast av någon annan.

Kunskapskraven i skolan blir som normer på sätt och vis, och jag känner mig bara värdelös så fort de blir kämpiga att uppnå. Motivation är även den obefintlig, då skolan sugit åt sig den liksom resten av glädjen i livet. Glada dagar och en fritid att leva för är ett minne blott, och jag fruktar vad framtiden har att erbjuda. Det känns som att livet trots detta bara kan bli sämre från och med nu, varpå jag söker motivation. Jag begriper inte varför livet är så regulerat, och bara baserat på andras behov. Jag skulle kunna spendera lite tid på MIG, men det går givetvis inte, då jag har fem inkommande prov de nästkommande dagarna. Den enda anledningen till att jag fortfarande lever är en klassiker: På grund av nära och kära. Men ingen jag känner att jag kan prata med detta om. Samt antags man även här vara tuff, och jag känner mig bara töntig för att jag inte klarar av vardagslivet.

Även det är en av dessa normer jag talar om. Man ska tåla allt man utsätts för bara för att det finns folk som har det värre lagt. Givetvis sympatiserar jag med dessa människor, men jag kan väl må dåligt trots att de mår sämre? Jag vill bara ge upp. Vad kan livet möjligen ha att erbjuda som överväger detta?

[Yellow Fytadi]

Denna känsla har varit min närmast besläktade i flera år nu, men vet ej hur långt saker och ting kommer utvecklas. Jag vill inte ta livet av mig, och inte vill jag leva heller. Fan vad komplicerat allt det här är, och det finns folk som är i mycket mer akut nöd än mig… Så, bry dig inte ens om att läsa detta. Det känns bara bra att ventilera. Ville testa, för omväxlings skull.

<3 Varmt välkommen hit!

Jag tänker litegrann att det här forumet inte precis är en akutmottagning.. =) Alla får skriva här!

Det är konstiga krav på en i det här samhället, instämmer med dig i det. Tycker det låter tufft att ha så många prov på en vecka också, fina du. Inte konstigt alls att du är dränerad av det. Tungt också att inte kunna prata med sina närstående. Vi är många som delar den erfarenheten.

Stor kram

[Yellow Fytadi]

Red Simyna skrev:

<3 Varmt välkommen hit! Jag tänker litegrann att det här forumet inte precis är en akutmottagning.. =) Alla får skriva här! Det är konstiga krav på en i det här samhället, instämmer med dig i det. Tycker det låter tufft att ha så många prov på en vecka också, fina du. Inte konstigt alls att du är dränerad av det. Tungt också att inte kunna prata med sina närstående. Vi är många som delar den erfarenheten. Stor kram

Det känns som en så liten grej bara… Liksom, antalet prov på en vecka? Skolan? Vardagsproblem? Kom igen, hur kan det påverka något så kopiöst?

Egentligen är det väl mest det. Känner mig bara klen, då det känns som att jag psykiskt tål så lite.

Och en ännu bättre fråga, hur orkar ni andra med… Livet (förutsatt att ni gör det) ? Such a hassle.

Men jag uppskattar verkligen ditt stöd. Tack som hjälper till ❤️

<3 Tänker litegrann att det kan vara bra med perspektiv, men också om man mår dåligt för något som dränerar ens livslust totalt, är det ju jätteviktigt att ta på största allvar. Man kan både ha perspektiv och samtidigt arbeta upp att ha självempati. Det kan vara lika synd om båda parter som mår dåligt.

Hur orkar vi andra med livet? Det gör vi kanske inte, hehe. Men personligen tror jag kanske att jag lever på något litet hopp om att livet ska vända. Ibland kan också positiva vardagshändelser vara avgörande och ge lite, lite energi och ljus inför framtiden. När jag har djupa dippar och överväger inläggning har jag märkt att det brukar ge sig efter några dagar. Det är så med mående oftast att det går upp och ner. Föränderligt. Även om allmäntillståndet är att betrakta som depressivt. Jag har märkt också att varje gång jag mått extremt dåligt har jag lärt mig ganska mycket av det. Det har på något sjukt sätt gjort mig starkare. Mer handlingskraftig på sikt. Kanske lite där du beskriver som klent – men motsatsen. Jag tror alltså vi människor kan bli ganska robusta av våra motgångar. Vi är inga offer i den bemärkelsen. En liten positiv aspekt i det hela.

[Yellow Fytadi]

Red Simyna skrev:

<3 Tänker litegrann att det kan vara bra med perspektiv, men också om man mår dåligt för något som dränerar ens livslust totalt, är det ju jätteviktigt att ta på största allvar. Man kan både ha perspektiv och samtidigt arbeta upp att ha självempati. Det kan vara lika synd om båda parter som mår dåligt. Hur orkar vi andra med livet? Det gör vi kanske inte, hehe. Men personligen tror jag kanske att jag lever på något litet hopp om att livet ska vända. Ibland kan också positiva vardagshändelser vara avgörande och ge lite, lite energi och ljus inför framtiden. När jag har djupa dippar och överväger inläggning har jag märkt att det brukar ge sig efter några dagar. Det är så med mående oftast att det går upp och ner. Föränderligt. Även om allmäntillståndet är att betrakta som depressivt. Jag har märkt också att varje gång jag mått extremt dåligt har jag lärt mig ganska mycket av det. Det har på något sjukt sätt gjort mig starkare. Mer handlingskraftig på sikt. Kanske lite där du beskriver som klent – men motsatsen. Jag tror alltså vi människor kan bli ganska robusta av våra motgångar. Vi är inga offer i den bemärkelsen. En liten positiv aspekt i det hela.

Väldigt insiktsfullt… Och jag gillar ditt tankesätt, men grejen är att jag inte riktigt har “perioder” i detta tillstånd, eller vad man ska kalla det… Snarare en konstant känsla.

Men det låter som att du själv har haft det rätt tufft? Och god insikt kommer från erfarenhet, så vad du än kämpar/de med, önskar jag dig lycka till.

<3 Förstår, det låter som att det är kraven i vardagen som är det problematiska här? Jag kan absolut relatera till det. Hur länge har du känt såhär? Går du i en skola där det är ovanligt höga krav eller är det mer allmänt – om du vill säga? Vet att man på universitet kan ansöka om att få beviljat exempelvis längre tid på sig vid inlämningsuppgifter och vid tentor.

[Yellow Fytadi]

Red Simyna skrev:

<3 Förstår, det låter som att det är kraven i vardagen som är det problematiska här? Jag kan absolut relatera till det. Hur länge har du känt såhär? Går du i en skola där det är ovanligt höga krav eller är det mer allmänt – om du vill säga? Vet att man på universitet kan ansöka om att få beviljat exempelvis längre tid på sig vid inlämningsuppgifter och vid tentor.

Det är både en krävande inriktning och en krävande skola, men alla tagna beslut gällande dessa har enbart varit mina. Så jag har inte blivit påtvingad detta, eller något liknande. Det är 100% min egen förtjänst. Jag känner inte att “uppsägning” från skolan är ett alternativ dock, då detta skulle innebära att de två gångna åren skulle vara förgäves. Annars hade detta varit det solklara valet.

Har för övrigt haft liknande tankar sedan 13-års åldern och är för tillfället 17. Tidigare var det klass”kamraterna” som var problemet, men nu är det snarare själva utbildningen som… Kärvar.