Hem > Forum > Hopplöshet > Ni på Mind borde skämmas…

Ni på Mind borde skämmas…

Visar 12 inlägg - 25 till 36 (av 46 totalt)
45
  • Trådstartaren

    Hej, Håller med dig ”Purple Nolube”, behövs flera fina människor som ”Green Cocoqa”. Mvh Erik

    Ja. Synd bara att han får så mycket uppmärksamhet på min tråd medans de smärtsamma saker som jag delat här ignoreras. Önskar att jag också kunde vara en fin och stöttande människa gentemot andra men det lär vara mycket svårt så länge jag tvingas bära denna enorma smärtan ensam och inte har någon som ser, hör eller bekräftar mig. Känner mig bara som en fullständig persona non grata som ingen bryr sig om och inte betyder något för andra.

    Ja. Synd bara att han får så mycket uppmärksamhet på min tråd medans de smärtsamma saker som jag delat här ignoreras.

    Du har så rätt, jag vill och ska inte ha uppmärksamhet i den här tråden eller någon annan utan uppmärksamheten ska ägnas åt de som behöver den.

    Du har min fulla uppmärksamhet i den här tråden men jag är bara människa med begränsad ork.

    Jag finns här för dig tillsammans med alla andra och vi ignorerar inte dig.

    Tyvärr är vi anonyma i forumet annars skulle jag ägna så mycket tid du vill åt att lyssna/prata med dig mellan fyra ögon.

    Mvh.

    Michael

     

    Trådstartaren

    Du har så rätt, jag vill och ska inte ha uppmärksamhet i den här tråden eller någon annan utan uppmärksamheten ska ägnas åt de som behöver den. Du har min fulla uppmärksamhet i den här tråden men jag är bara människa med begränsad ork. Jag finns här för dig tillsammans med alla andra och vi ignorerar inte dig. Tyvärr är vi anonyma i forumet annars skulle jag ägna så mycket tid du vill åt att lyssna/prata med dig mellan fyra ögon. Mvh. Michael

    Tack. Med att ignorera menar jag det som jag delade i torsdags. Ingen har reagerat på det med ett enda ord. Inte heller den enda irl vännen som jag berättade detta till. Om någon kunde åtminstone säga något med stil att ”vad jobbigt” skulle det betyda jättemycket för mig. Men nej.

    Jo jag vet att alla är bara människor. Jag kanske kunde berätta till flera tills någon reagerar, säger någonting, så att jag kan känna att det jag känner har någon betydelse för någon annan än bara mig själv?

    Men jag är också bara en människa. Det tar kraft att berätta, och att stå ut med känslan när jag märker att jag inte får någon respons. Jag vet faktiskt inte ens vad jag ”borde” göra i min situation. Idag har jag gråtit hela tiden jag varit vaken och gör det fortfarande. Energin går åt det mest grundläggande behov, som att få lite mat i mig, kanske duschar osv. Igår var jag t.o.m. ute och handlade och mådde jättedåligt efteråt. Att se och höra alla glada människor som går i sina sommarkläder osv. Och minnas att jag har ingen att dela sommaren med. Önskar att sommaren vore slut snart. Egentligen känner jag samma när det gäller liv öht. Det är meningslöst att leva så här.

    Jag vet, man borde ta ansvar för sitt eget välmående, osv. Men jag vet inte längre vad det är jag gör fel eller vad jag borde göra annorlunda. Allt jag gör verkar bli bara fel. Mitt huvud är ett enda kaos, det kommer inga bra idéer längre (eller det gör det faktiskt men jag verkar oförmögen att förverkliga dessa idéer. Jag kan visst sätta igång med något konstruktivt men mår snart så dåligt igen att jag måste sluta med det). Läkarna kan bara skriva ut antidepressiva och jag har maxdos för tillfället, ändå är jag i stort sett sängliggande. Förutom på de dagar då boendestödjarna kommer och jag får något annat att tänka på, en annan människa att fokusera på. Så det verkar vara bara andra människor som får mig att må bättre. Men jättesvårt att skaffa irl vänner och sluta isolering när jag mår så här. Ska jag bara fortsätta må så här och vänta tills jag dör eller…?

    Det är inte så lätt att skaffa IRL vänner och behålla dem.😪

    Jag har inga direkta svar att ge bara min uppmärksamhet men beträffande din isolering så finns det i de städer jag kollat upp träffpunkter som fik/lunch serveringar till självkostnads pris där människor som behöver träffa andra gärna går. (eller sitter själva i vetskap om att de inte är ensamma i eländet)

    De andra gästerna och personalen är eller har varit i jobbiga perioder av sitt liv.

    Jag har en vän sedan ca 35 år som lever i samma isolering du beskriver, jag har fått följa med honom många gånger till ett av dessa fik. Efter ca 1 år började han ta sig dit själv.

     

    Kram

    Michael

    Trådstartaren

    Det är inte så lätt att skaffa IRL vänner och behålla dem.😪 Jag har inga direkta svar att ge bara min uppmärksamhet men beträffande din isolering så finns det i de städer jag kollat upp träffpunkter som fik/lunch serveringar till självkostnads pris där människor som behöver träffa andra gärna går. (eller sitter själva i vetskap om att de inte är ensamma i eländet) De andra gästerna och personalen är eller har varit i jobbiga perioder av sitt liv. Jag har en vän sedan ca 35 år som lever i samma isolering du beskriver, jag har fått följa med honom många gånger till ett av dessa fik. Efter ca 1 år började han ta sig dit själv. Kram Michael

    Vad fint att du orkat stötta din vän och ha tålamod. Jag har som bäst fått stöd att någon följt med mig till sådana ställen vid något enstaka tillfälle, sedan har de tänkt sig att de har gjort tillräckligt och jag borde klara mig själv, eller valt att stötta någon annan istället, t.ex. en ung kille som behövde hjälp för att komma ur drogmissbruk. Fint förstås att denna vännen valt att stötta en ung person förstås men samtidigt jobbigt för mig att bli bortprioriterad. Resultatet är ju att jag stannar kvar hemma och sitter fast i isolering. Annars skulle jag kanske kunna vara den som hjälper och stöttar andra. Det är min största önskan att få vara en sådan men verkar omöjligt tyvärr. 🙁

    Hej.

    Låt dig själv skrika, gråta eller vad som behövs för att bränna slut på känslorna inom dig och sedan prova att ta dig ut korta stunder för att tillslut ta dig själv hela vägen till ett av dessa ställen igen?

    Kram

    Michael

    Trådstartaren

    Hej. Låt dig själv skrika, gråta eller vad som behövs för att bränna slut på känslorna inom dig och sedan prova att ta dig ut korta stunder för att tillslut ta dig själv hela vägen till ett av dessa ställen igen? Kram Michael

    Önskar att det vore så enkelt. Det du föreslår är ungefär det jag gör varje dag, men samma känslor kommer tillbaka lika kraftfullt varje morgon eller dag när jag vaknar, och största delen av min vakentid går åt att försöka hantera dessa känslor och stå ut. Dessutom har jag blivit sämre med åren och pallar inte längre åka kollektivt som jag gjorde förut, eller besöka ställen där det finns mycket folk eftersom min känslighet för intryck har blivit värre (det var alltså flera år sedan någon följde med mig till sådana ställen och sedan dess har det hänt många tråkiga och tragiska saker i mitt liv som bidragit till att jag mår ännu sämre idag än jag gjorde då). Nu får jag faktiskt prioritera att få i mig mat samt ha rena kläder osv. För tillfället försöker jag även lösa hur jag kommer att orka boka läkartid och ta mig dit eftersom jag har på sistone blivit stundvis blind på ena ögat. Borde alltså agera innan det blir värre, och orkar typ ingenting. Att sätta stopp på sociala isolering utan hjälp från någon annan är alltså i stort sett omöjligt i min situation tyvärr.

    Oj, mycket jobbiga tankar där. Låt oss fokusera på en positiv sak.

    Du har en läkartid som du ska ta tillvara på hur du än gör för att ta dig dit.

    Om du har svårt i tal eller upplever att läkaren inte lyssnar visar du din senaste post här för han/hon.

    Den beskriver tydligt hur du mår.

    Sedan skriver du här hur det gick, så fortsätter vi där ok?

    Mvh.

    Michael

    Trådstartaren

    Oj, mycket jobbiga tankar där. Låt oss fokusera på en positiv sak. Du har en läkartid som du ska ta tillvara på hur du än gör för att ta dig dit. Om du har svårt i tal eller upplever att läkaren inte lyssnar visar du din senaste post här för han/hon. Den beskriver tydligt hur du mår. Sedan skriver du här hur det gick, så fortsätter vi där ok? Mvh. Michael

    Nej jag har faktiskt ingen läkartid ännu tyvärr. Första gåtan jag behöver lösa är att hur jag bokar en läkartid när jag mår så här. Nästa blir hur jag tar mig dit. Osv. Livet är verkligen inte enkelt.

    Hej.

    1. Du bokar genom 1177 telefon eller app.

    2. Taxi eller 112, du tar dig dit på ett eller annat sätt.

    Livet är verkligen inte lätt, vem har påstått det? Det är mer en bergochdalbana.

    Mvh

    Michael

    Trådstartaren

    Hej. 1. Du bokar genom 1177 telefon eller app. 2. Taxi eller 112, du tar dig dit på ett eller annat sätt. Livet är verkligen inte lätt, vem har påstått det? Det är mer en bergochdalbana. Mvh Michael

    Med mitt mående: nope. Jag brukar antingen sova eller må skit när de har telefontid. Inte så enkelt att prata med andra och boka tid när jag t.ex. gråter hela tiden. Taxi har jag inte råd med. 112 ringer man när det är livshotande situation, vilket det i mitt fall är inte.

    Trådstartaren

    Jag menar, om man mådde så bra att jag kunde göra dessa saker, då skulle jag inte sitta och gnälla här. Då skulle jag göra dessa saker istället. Men jag är här av en anledning.

Visar 12 inlägg - 25 till 36 (av 46 totalt)
45

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.