Hem > Forum > Hopplöshet > Ni på Mind borde skämmas…

Ni på Mind borde skämmas…

Visar 12 inlägg - 13 till 24 (av 46 totalt)
45
  • Jag jobbar inte inom vården men har lång erfarenhet från andra hållet.

    Mvh

    Michael

    Avatar

    Jag jobbar inte inom vården men har lång erfarenhet från andra hållet. Mvh Michael

    Ok, gissade dock starkt på det. Fast hur som helst, så skulle jag för min del inte få för mig att ”spy galla” på dig.

    Jag tar inte illa upp om någon som mår dåligt och behöver en ventil vilket detta forum delvis är.

    Förträngda, instängda, hämmade etc, känslor kan bli en fin grogrund för ångestrelaterade sjukdomar.

    Så om någon vill ha en ”klagomur” som även svarar så ni just funnit en.

    Ps.

    Jag har blivit kallad mycket ”vackra” ord i mina dagar.

     

    Mvh.

    Michael

    Förresten….

    Vill ni bara ha någon att ”prata” med rent generellt här i forumet så går det också bra.

    Mvh.

    Michael

    Förresten…. Vill ni bara ha någon att ”prata” med rent generellt här i forumet så går det också bra. Mvh. Michael

     

    Bra du är! Människor som du gör skillnad 🙂

    Det var vänligt sagt, tack.💚

     

    Mvh.

    Michael

    Någon slrev ett inlägg här som raderats för att det troligen stred mot forumets regler.

    Posta igen tack.

    Mvh.

    Michael

     

    Hej!

    Ja visst är det väl befriande med att säga och stå för sanningen? Att det svenska samhället är långt ifrån den plats där den bör vara… Att det saknas resurser för att ta hand om alla de svårt belastade människorna i vårt land, såväl ekonomiska resurser, kunskapsmässiga resurser och människor som kan och vill hjälpa. Det är självklart helt fantastiskt och otroligt att det finns människor som lägger sin frivilliga tid på att hjälpa andra, utan att få betalt! Det ju kan kännas hårt att kritisera en sådan organisation över huvud taget. Dock är sanning alltid sanning och jag håller med om det själva kritiken gäller, att man inte kan utlova att hjälp finns i den utsträckning den inte gör det. Själv kämpar jag också oerhört hårt i många perioder, men har min trygghet i andra saker än samhällets stöd. Det som jag märker har hjälpt mig genom mörka dagar är att fylla på glädjen med musik, videos med humor eller relationer, skönhet, kreativitet, inredning, mina intressen och passioner, relationer och kärlek, att få tala ut med någon som lyssnar utan att döma, värdera, lösa osv. – alltså inte undvika lidandet utan dela det med mig och stå maktlös med mig (då kan lösningar också vara en del av samtalet men inte som en ersättning för att slippa lida med mig). Det är helt otroligt vilken kraft som frigörs när någon lyssnar och lider med en och låter en lyfta av en del av bördan och lägga stenarna på sig! Därför fick jag tårar i ögonen när jag läste det Mikael skrev att han kan vara en klagomur som man kan kasta sina känslor på, wow. Det där är klockrent och verkligen något som funkar. Har märkt det gång efter gång efter gång. Att bli sedd, lyssnad på, trodd, bekräftad och buren på det sättet, att bli efterfrågad, omhändertagen och betjänad med omsorg och eftertanke, det där är rena livselixiret och något som räddar liv. Därför är jag så tacksam för alla människor som vill lida för andra och hjälpa en medmänniska upp. Och som är villiga att vara maktlösa i lidandet och erkänna som det är, att man inte alltid har svaren på hur saker ska lösas. Att det inte alltid finns hjälp att få från samhället. Att man inte heller kan se en utväg. Att man kanske inte har svaren på hur någon annans situation ska lösas. Att man stannar kvar i den maktlösheten och vågar stå där tillsammans. Och då har jag märkt att hoppet börjar födas hos den som det nyss var så mörkt för. Att man fick den där lilla kraften för att orka fortsätta ett tag till. Och med alla de där små stegen man klarar att ta så har man plötsligt gått en mil. Och stundtals kan det till och med bli till en smått behaglig vandring genom livet och man blir tacksam för att man tog sig igenom de där allra mörkaste stunderna. Det är i alla fall min livs berättelse. Trots alla år av djup depression efter att ha upplevt många trauman och fortfarande genomgår dem, är jag ändå glad för att jag lever och har tagit mig igenom alla allvarliga perioder av självmordstankar och längtan efter att slippa livet. Just nu känner jag livsglädje, och trots att jag i perioder får ta det dag för dag eller stund för stund, är jag så glad och tacksam för att allt det där kan vara som bortblåst några dagar senare… Så fina vänner, tack för att ni kämpar och tack för att ni finns, tack för att jag inte är ensam i allt mörker utan att ni också kämpar och tänk att vi får gå bredvid varann i mörket fastän vi inte ser varann <3

    Hej.

    Tack för dina vänliga ord, de värmde och jag fick svårt att hålla tårarna borta. Råkade sitta på ett möte när jag läste så jag blev tvungen att ursäkta mig.

    ”Vuxna män gråter inte” – Jo de gör de visst.

    Mvh.

    Michael

     

    Trådstartaren

    Jag var visst i affekt när jag startade denna tråd. Syftet var alltså inte skälla ut Mind som organisation utan få uttryck på min frustration, som jag nämnde tidigare. Samtidigt kan jag nu med lite självdistans se att jag kanske omedvetet valde en rubrik som provocerar, i syfte för att just provocera, för att denna fråga skulle få den uppmärksamhet den förtjänar. Om det var ett konstruktivt sätt att lyfta upp saken eller inte, det kan man ha lite olika åsikter om. Jag är hursomhelst glad för att det väckte diskussion här. Tack för alla er som skrivit här, just nu orkar jag visserligen inte kommentera det tyvärr.

    Samtidigt har jag också lite dåligt samvete kring hur jag uttryckte mig, med tanke på hur Mind har hjälpt mig när jag mått som allra värst. De har bokstavligen räddat mitt liv vid flera tillfällen, visat mig empati och medkänsla samt bekräftat mig när de flesta ha svikit mig. Därför vill jag också passa på att be om ursäkt.

    Det som är tragiskt är att resten av världen inte gör som Mind. Jag är framför allt orolig för unga människor som kanske debuterar med sin psykisk ohälsa och kommer att få hårda smäll av samhället och psykiatriska vården när de söker hjälp för sina problem. Istället för att väcka falsk hopp tycker jag att det vore angeläget att förbereda dessa människor för vad som egentligen förväntar dem. Det är minsann ingen lätt uppgift att lära sig härda ut när man är skör och sårbar och beroende av andras hjälp. Jag har varit psyk.patient i över 20 år och har fortfarande mycket att lära. Men att tala sanningen och säga hur det egentligen ligger till, det tycker jag är det första och viktigaste steget. Just nu känns det som att detta problemet inte diskuteras. Det verkar viktigare att hålla fasad och sopa under mattan allt som inte är bra, ge en falsk bild av ett tryggt samhälle som bryr sig om sina medborgare.

    Jag kan ge ett exempel på det som hände mig idag. Har sedan ett år tillbaka fått kraftigt minskat stöd ifrån boendestöd, något som påverkat mitt mående jättemycket. Det har varit så pass allvarligt att bl.a. en boendestödjare gjort en orosanmälan om mig till kommunen, och jag har även fått läkarintyg ifrån psykiatriska mottagningen vilket bekräftar att hjälpbehovet är mycket större än det varit, och att minskat stöd har lett till att bl.a. min depression och ångest har försämrats. Jag har bra kontakt med de boendestödjarna som jag brukar träffa, och vi brukar prata öppet och ärligt om hur saker egentligen ligger till. Har förstått det ganska tydligt att kommunen kämpar med sin ekonomi och att de har kommit med sparkrav mot vård och omsorg. Därför är det vi som får hjälp av socialpsykiatrin som drabbats (och även boendestödjarna i viss mån då de inte har så mycket jobb som förut).

    Jag hade ett möte med en handläggare (per telefon pga corona) förra veckan. Då berättade jag hur det ligger till, vad det har haft för konsekvenser när jag haft minskat tid, osv. Det var en ny handläggare som jag aldrig träffat. Hon lät förstående när vi pratade, upprepade “jag förstår” som ett mantra osv. Ändå fick jag ingen bra magkänsla av samtalet, dock visste jag inte om det berodde på henne eller om det bara triggade igång minnen från hur det var ett år sedan då jag fick det tråkiga beslutet av kraftigt minskad tid. Sen fick jag hem utredning som hon hade skrivit och jag mejlade henne tillbaka med synpunkter kring vad hon hade skrivit. Pratade med henne i telefon idag igen och fick då veta att jag får minsann mer tid – ca 20 minuter mer i veckan. Detta är alltså löjligt, det gör knappast någon skillnad alls. Ok, nu kan de på kommunen med gott samvete säga att de har gett mig mer tid, men 20 minuter med tanke på min problematik och all tid och energi som jag lagt på att få mer tid beviljat; det är som ett subtilt sätt att säga “f**k you”.

    Jag frågade handläggaren hur hon resonerar när hon tycker att jag kommer att få “skäliga levnadsvillkorer” när det t.ex. inte har dammsugits i ett rum i min lägenhet på ett halvt år och att jag pga min utmattning glömmer bort vad jag har handlat, matvarorna ruttnar och blir mögliga och kan ligga i kylskåpet i flera månader utan att någon gör någonting åt det (själv har jag sällan ork för sådant), och att jag är orolig för att få ohyra i lägenheten, har haft skadedjur förut när jag inte orkat städa på egen hand och inte fått tillräckligt med hjälp heller. Jag nämnde också att jag vet att kommunen kämpar med ekonomin och att jag gissar att beslutet har lite med det att göra. Handläggaren hävdade att pengar har ingenting med saken att göra, fortsatt med sin “Jag förstår”-mantra och sen sa “men vi på kommunen bedömer att tiden räcker till allt det du behöver”. Utan att motivera hur. Försökte få ut lite information ur henne; vad menar hon med det. Fick inte ut något annat än “det är så vi bedömer”. Till slut orkade jag inte pressa, min erfarenhet är att det är bara bortkastad tid.

    Vad handläggaren gör här är att hon använder sig av dubbla budskap; låtsas vara empatisk och förstå min situation medan hon i sin handling visar sig ignorera och strunta i det jag säger. Hade hon ifrågasatt mig redan innan hon kom med beslut så hade jag fått veta vad hon egentligen tycker. Då hade det varit lättare för mig att agera och stå upp för mina rättigheter. Men genom att spela empatisk kom hon undan detta. Detta är en form av härskarteknik, dvs. en form av psykisk misshandel. Är jag förvånad? Inte ett duggt. Det är vardagsmat för mig att bli behandlad på det här sättet av dem som borde hjälpa mig. Är jag ledsen? Väldigt. Jag har gråtit idag när jag tänkt på hur samhället ser ut idag, det är inte sällan jag gör det. Vet inte om det är en tröst eller om det gör saken bara mer sorgligt när jag tänker på att jag är långt ifrån ensam att ha det så här. Kanske lite både och.

    Jag var visst i affekt när jag startade denna tråd. Syftet var alltså inte skälla ut Mind som organisation utan få uttryck på min frustration, som jag nämnde tidigare. Samtidigt kan jag nu med lite självdistans se att jag kanske omedvetet valde en rubrik som provocerar, i syfte för att just provocera, för att denna fråga skulle få den uppmärksamhet den förtjänar..

    Bra rubrik tycker jag.

    provocerade, skapade uppmärksamhet och vi kunde lätta på känslorna inom oss.

    Något dåligt samvete behöver du inte ha beträffande hur du uttryckte dig.

    Som jag redan nämnt, ”ut med allt skit inom oss istället för att kapsla in och trycka ned det i magen”.

    Jag kan vara väldigt provocerande i sociala sammanhang för jag märker väldigt lätt när folk omkring mig inte mår bra, så jag hjälper dem på traven med lite ”obekväma” meningar och pang så får jag allt över mig i ilska eller tårar.

     

    Mvh

    Michael

    Hej,

    Håller med dig ”Purple Nolube”, behövs flera fina människor som ”Green Cocoqa”.

    Mvh Erik

Visar 12 inlägg - 13 till 24 (av 46 totalt)
45

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.

Vi har gjort en säkerhetsuppdatering på Mind forum som innebär att logga in-förfarandet har ändrats. Du kommer i samband med att du loggar in få ditt lösenord skickat via e-mail.

Vissa användare kan för närvarande uppleva att inloggningen tar lång tid. Vi jobbar på problemet och hoppas att kunna åtgärda detta inom kort.