Jag har varit mycket inom psyk och försökt gå vidare till andra sidan utan att lyckats. Nu sitter jag och tittar på vilka broar som inte har staket och försöker komma ihåg vilka stationer där det är glest på folk. Väldigt depremerande, ja vet.
En gång hade jag min dröm familj, men separation för sex år sedan har gjort stora gropar som fortfarande gör ont.
Jag vill finnas för min dotter men orkar inte leva mer.
Jag vet inte om jag ska ringa sos inför nästa försök för jag vet hur övertalad jag är. Men tänker också på att jag inte heller vill orsaka lidande för andra, typ lokföraren.
Jag vill vara försvinna. Jag orkar inte kämpa mer. Helt ärligt vet jag inte hur detta fungerar med trådar och internet, men jag antar att det jag gör nu är från den pytte lilla del inom mig som nu känner att allt håller på att spåra ur när jag börjar få tillbaka starka självmordstankar. Jag är höjdrädd. Annars hade jag tagit en bro.
Jag kommer nog sätta mig bredvid spåret i helgen och hoppas jag inte svimmar där. Bara tanken gör mig illamående.
Är det såhär ett liv ska levas?
Finns det en mening med allt eller är allt bara en ren slump!
Jag hoppas verkligen ingen ser mig för jag är en snäll omtänksam kille som inte vill skada någon annan. Aldrig gjort kommer aldrig göra.
Om det finns någon som läser detta så vill jag bara säga du är en bra person och att alla borde få en andra chans.
Uppvuxen med att aldrig få känna att jag riktigt duger och är bra för den jag är. Alltid fått höra att jag kan vara ännu bättre fast jag kämpar på och förstår sällan varför jag gör fel eller varför det blev så fel. Har inte fått känna att det jag gjorde var riktigt bra. Ångrar allt med mitt liv.
Jag hoppas verkligen att denna värld blir bättre.
