När slutet är en ljuspunk

[Pink Kulika]

Under större delen av mitt liv så har jag känns mig frånkopplad från människor. Starten i livet var kantad av “total misär” vilket känns föga positiv när man läser utredningen från socialtjänsten. När jag sedan hamnade på barnhem för att till slut hamna i en fosterfamilj där relationerna var dysfunktionella så skapar det definitivt förutsättningar för att utveckla den ena försvarsmekanismen efter den andra.

Att växa upp med en narcissist påverkade ju självklart inte bara mig utan satte djupa spår i hela familjen men det som skiljde mig åt jämfört med mina familjemedlemmar var att jag tog fajten mot narcissisten, varje dag, outtröttligt även efter det att jag flyttade, Det kulminerade dock strax innan jag blev 30 då jag avslutade min relation till familjen. Jag insåg att jag förtjänade inte att bli bemött på det viset som jag blev bemött och jag behövde inte denna typen av relation i mitt liv.

När jag väl tog diskussionen så säger då dörrmattan till mamma följande:

“Du borde söka hjälp för ingen kan leva med en sådan som dig”

Det har gått år sen hon sa det att det har hänt så oerhört mycket under åren, så mycket negativt och jag hör denna frasen gång, på gång, på gång.

Men det som gör att det hugger i hjärtat mest är att jag vet att jag är en bra person, jag är hjälpsam och finns där men när jag berättade för mina vänner (vilket är få till antalet, för tillitsproblem) om min ohälsa och mina tankar kring suicid så fick jag noll stöd. Men när telefonen är tyst, inte ett samtal, inte ett sms på veckor precis som man inte finns – det skär i hjärtat.

Hade man träffat mig så hade man aldrig trott att jag lider av psykisk ohälsa, jag är humoristisk, vänlig, sällskaplig. Det finns inga indikationer på att jag är ensam och med mörker.

Så förra helgen tog jag alkohol och piller och försökte avsluta det men tydligen misslyckades jag. Under denna tiden har jag också varit i kontakt med psykvården för att göra utredningen gällande ADHD då jag misstänker att jag just har HD.

Efter mitt försök så kontaktade jag psykiatrin för att få komma in på samtal med läkare (efter rekommendation från SSK från SOS) och dom skulle kolla upp och återkoppla. det samtalen skedde från mig denna måndag 21/3 och dom har fortfarande inte hört av sig. Inte för att verka dramatisk men bra jobbat.

Tur psykiatrin inte arbetar för människors mentala och emotionella hälsa!

Jag ser fram emot döden, jag ser fram emot att ta mig till tomrummet. Jag ser inte hur vi kan leva som samhälle med den egoismen och självupptagna beteendet som vi nu har.

Mest är jag trött på att höra följande:

“Du har rätt men…”, “Vi behöver sådana som dig på våran arbetsplats” – men samtidigt hör man hur dom tänker, varför måste hon säga som det är.

Det är för mig obegripligt varför folk väljer att leva i en lögn och varför folk blir så stötta av att jag inte vill eller kan ljuga och på så vis så är jag problemet?

Jag ber om ursäkt om det är osammanhängande men det är så många tankar, känslor och reflektioner och för mig så är det en enda röd tråd med lite hopp förvisso.

<3 Att inte få gehör övh av vänner när man lyfter något så känsligt som självmordstankar, är minst sagt fruktansvärt och djupt sårande, fina du. Ledsen att de gör så!

Låter också som en förskräcklig giftpil från din mamma – det hon sa. Vem säger ens så till någon människa? Jag tänker att det säger allt om henne själv.

Det där att inte få påtala brister på arbetsplatser utan att själv bli utsedd till problemet är så himla märkligt. Råkat ut för något liknande och sedan dess försöker jag i princip knipa min lilla trut på en ny arbetsplats som jag har, men det känns ärligt talat helt absurt.

Jag tycker du ska hålla fast vid dina fantastiska egenskaper som människa och byta ut den här vänskapskretsen. Tror inte man kan ha vänner som slutar ringa till en när man till och med påtalar att man har självmordstankar, det är för magstarkt.

Blir också stolt över dig som stått emot ursprungsfamiljens galna narcissism! Wow!