Hem > Forum > Hopplöshet > När man inte längre orkar mer, på riktigt inte orkar mer

När man inte längre orkar mer, på riktigt inte orkar mer

Visar 8 inlägg - 1 till 8 (av 8 totalt)
7
  • Avatar

    Det började för länge sen, väldigt länge sen. Men jag har alltid varit den som är stark, alltid varit den som klarar det mesta själv, tills jag en dag kraschade, tills det en dag inte gick mer. Det var hösten 2016.

    Sedan har livet varit en kamp. I somras, juni 2019, trodde jag att den efterlängtade vändningen hade kommit. Jag var äntligen så gott som frisk från anorexian jag hade tampats med halva mitt liv, men framförallt de senaste 2.5 åren efter ett akut och ganska plötsligt återfall.

    Men den glada vändningen som började med samboliv, framtidsplaner, färdigutbildad, antagen till ett masterprogram, nästan publicerad även inom forskningen och drömjobbet slutade med att sambon plötsligt och impulsivt gjorde slut.. pappa blev allt sämre både i cancer och andra följdsjukdomar, jobbet blev jag av med och jag återföll till slut rejält i anorexian efter ett halvårs kämpande trots motgångar, vilket ledde till fram och tillbakaslussande inom vården. Jag började detta år med att vårdas enligt LPT för att min läkare var rädd att jag inte skulle överleva en vecka själv, och ingen skulle ju ens märka något eller hitta mig.. men psykiatrin kunde inte hjälpa mig, ätstörningsvården tog inte emot mig.

    Jag tog mig igenom detta, med nöda och näppe, med hjälp av ett ihoplimmat förhållande som jag inte kunde landa i, en sista chans att få vård för anorexian, och kunna plugga på distans. Livet började ändå kännas hoppfullt igen.

    Tills att det ihoplappade förhållandet började krackelera ännu mer igen.. Vi bråkade en gång så grannen ringde polisen. Vi hade då precis börjat planera vår framtid tillsammans, igen.. samtidigt blir min pappa alltmer sjuk i cancer, och inte kan eller får jag träffa honom då han bor långt bort.

    För tre dagar sedan bestämde jag att jag måste avsluta förhållandet, för att skydda mig själv.. jag kunde inte ens prata med min dåvarande partner, hon ville inte ens höra min röst eller veta av mig. Ett dygn innan hade hon ännu en gång pratat om att skaffa barn, planerat att vi igen ska flytta ihop.. go all in en gång till, en sista gång, ett sista försök.. Nu vill hon aldrig mer ses eller prata.

    Även om jag någonstans inom mig vet att det kanske var det bästa, så går jag sönder. Hela mitt inre går sönder. Jag hade precis börjat lyckas äta helt OK igen efter 4 månaders kamp, i intensiv specialistvård.. nu får jag inte i mig något alls överhuvudtaget. På kliniken får jag i bästa fall i mig några av mina måltier, men personal måste sitta med och nästan bokstavligt talat tvinga mig. Jag kan inte förmå mig själv. Även fast jag vet bättre, även fast jag inte vill bli sämre så har jag ingenting kvar att slåss med. Inget alls. Jag är dränerad, trött och vill helst bara lägga mig på golvet och ge upp. Och jag är rädd att de ännu en gång ska påstå att det är psykiatriskt snarare än ätstörningen.. min läkare har redan gjort väldigt tydligt att psykiatrin inte kan hjälpa mig, efter 3 inläggningsförsök på några månader, varav ett enligt LPT.

     

    Jag vet inte hur jag ska orka överleva de resterande 36 timmarna av helgen. Just nu vill jag nog inte ens överleva.

    Det låter som att ditt liv är väldigt tungt! Ny-utflyttad/ny-separerad missbrukare här. Även om vi inte delar samma problematik så tror jag att vi delar samma dilemma. Jag skriver av mig på det här forumet, vilket hjälper mig i min kamp (just nu är det minut för minut ungefär). Inte för att jag måste utan för att jag är för feg. Jag har så goda vänner som inte bara förstår och stöttar, utan t.o.m är utbildade i att hjälpa sådana som mig.

    Eftersom jag är så feg, undrar jag: Har du någon i din närhet som du litar på och kan prata med?

    Jag märker hur frustrerad och trött du är. Det kanske låter som en väldigt dum fråga (speciellt då din far är sjuk), men har du ingen som kan vara med dig?

    Jag är långt ifrån en expert inom psyk (jag har bara handskats med den andra sidan av ätstörning, för egen del) och jag försöker inte utge mig för att vara det. Så hoppas du förstår att jag inte menar att du ska ha en vakt som ser till att du äter. Utan bara någon som du kan ha nära. Under några av de värsta perioderna i mitt liv har jag knappt bott hemma, utan då sovit på min bästa väns soffa (Endast för att jag inte litat på mig själv i eget sällskap).

    Jag är, som nämnts, inte rätt person att lägga mig i någon annans liv. Med det sagt, så slår en tanke mig när jag läser ditt inlägg: Jag förstår att ditt ätande och det akuta behovet av näring varit dina vårdgivares, därmed ditt, huvudsakliga tankemoment under en längre tid. Du beskriver väldigt många sorger som jag bara kan anta triggar dig. Har du möjlighet att vara där för din far? Kan du lägga fokus på någon av de saker som tynger dig, förutom näring? Det är så förbannat tungt att ta sig upp ifrån golvet/botten, som det vrak en är. Vet bara att det var lättare för mig, när jag inte gjorde det för min egen skull.

     

    Nu började jag skriva ursinningslöst. Vilket inte var min mening. Du träffade mig rakt i hjärtat och jag känner djupt för dig, även om vi aldrig träffats. Vad som än händer så hoppas jag att du klarar dig och att du fixar denna långa helg.

    Avatar
    Trådstartaren

    Dom säger att ätstörningar aktiverar samma del i hjärnan som beroende, att det ses som beroende, så ja, vi har nog en del gemensamt.

    Testa att faktiskt reach out till någon du litar på – det värmer så oerhört när man väl vågar och får stöd. De flesta kan och vill hjälpa när det krisar.

    Själv har jag inte jättemånga att reach out to.. partnern har jag ju ingen kontakt med längre, några andra nära vänner är själva väldigt dåliga, min mamma har fullt upp med att ta hand om och oroa sig för min pappa. Kan nog inte göra så mycket mer för honom, än att ringa så ofta jag känner att jag orkar. Är väl det som är det värsta, att man inte kan göra något.. jag brukade tänka att det bästa jag kan göra är att bli frisk, men jag kan inte längre bli frisk för någon annans skull. Allting liksom förändrades i mig det här senaste året. Brukade kunna fortsätta kämpa för min behandlare som är fantastisk, som är som min extramamma och som har stått där genom vått och torrt, med ett sorgligt undantag när jag var som värst i vintras.. men hon erkände igår att nog ingen, inte ens hon, förstod hur illa det var i vintras.

     

    Men nä, det sorgligaste är att jag rent utav inte har någon som kan hjälpa mig, inte alls.. därav att jag fortsatt klamra mig fast vid exet (förutom att jag älskar henne otroligt mycket fortfarande). Min bror vill inte ha kontakt med mig, min biologiska mamma har inte haft sån bra inverkan på mig senaste åren, men snart når jag en nivå av desparation där jag flyttar hem till henne även om det så skulle innebära att jag blir sämre på alla sätt och vis.. Det var just därför min ordinarie läkare la in mig på LPT på nyår; hade ingen som kunde kolla om jag ens lever.. tragiskt när man inte ens nått 30.. så för att jag inte skulle dö ensam i min lägenhet la hon in mig på psykiatrin för anorexin, även fast hon samtidigt var orolig att det skulle skada mer. Jag fick permissioner enbart för att mitt ex kom och hämtade mig och lämnade mig. Fick inte vara själv på månader.. resten är historia. Jag har mått bättre senaste månaderna men vet inte om jag är så stark som jag trodde när jag täntke att jag kommer klara mig bättre utan exet nu.

     

    Tack för din tid och dina tips – och försök sluta att ursäkta dig. Du har rätt att ta plats, ge åsikter, och hjälpa.

    Avatar
    Trådstartaren

    Dom säger att ätstörningar aktiverar samma del i hjärnan som beroende, att det ses som beroende, så ja, vi har nog en del gemensamt.

    Testa att faktiskt reach out till någon du litar på – det värmer så oerhört när man väl vågar och får stöd. De flesta kan och vill hjälpa när det krisar.

    Själv har jag inte jättemånga att reach out to.. partnern har jag ju ingen kontakt med längre, några andra nära vänner är själva väldigt dåliga, min mamma har fullt upp med att ta hand om och oroa sig för min pappa. Kan nog inte göra så mycket mer för honom, än att ringa så ofta jag känner att jag orkar. Är väl det som är det värsta, att man inte kan göra något.. jag brukade tänka att det bästa jag kan göra är att bli frisk, men jag kan inte längre bli frisk för någon annans skull. Allting liksom förändrades i mig det här senaste året. Brukade kunna fortsätta kämpa för min behandlare som är fantastisk, som är som min extramamma och som har stått där genom vått och torrt, med ett sorgligt undantag när jag var som värst i vintras.. men hon erkände igår att nog ingen, inte ens hon, förstod hur illa det var i vintras.

    Men nä, det sorgligaste är att jag rent utav inte har någon som kan hjälpa mig, inte alls.. därav att jag fortsatt klamra mig fast vid exet (förutom att jag älskar henne otroligt mycket fortfarande). Min bror vill inte ha kontakt med mig, min biologiska mamma har inte haft sån bra inverkan på mig senaste åren, men snart når jag en nivå av desparation där jag flyttar hem till henne även om det så skulle innebära att jag blir sämre på alla sätt och vis..

    Det var just därför min ordinarie läkare la in mig på LPT på nyår; hade ingen som kunde kolla om jag ens lever.. tragiskt när man inte ens nått 30.. så för att jag inte skulle dö ensam i min lägenhet la hon in mig på psykiatrin för anorexin, även fast hon samtidigt var orolig att det skulle skada mer. Jag fick permissioner enbart för att mitt ex kom och hämtade mig och lämnade mig. Fick inte vara själv på månader.. resten är historia.

    Jag har mått bättre senaste månaderna men vet inte om jag är så stark som jag trodde när jag täntke att jag kommer klara mig bättre utan exet nu.

    Tack för din tid och dina tips – och försök sluta att ursäkta dig. Du har rätt att ta plats, ge åsikter, och hjälpa

    Igår var jag inte på topp direkt. Gav efter och tröstade mig med substanser. Ditt första inlägg snurrade i huvudet på mig av och till hela kvällen dock. Tack för dina stärkande ord och råd som jag läser nu, du verkar vara så vettig och klok.

    Fan vad det låter tufft. Känner igen mig så mycket i den känsla du har. Och det låter kanske skumt, men den kamp du är i får mig att känna mig mindre ensam. Du har helt rätt, en måste ta sig ur skiten för sin egen skull. Ska jag vara ärlig är det svårt för mig. För jag tycker inte om mig själv särskilt mycket.

    Jag älskar fortfarande mitt ex jag med, även jag hade tankar på att lämna henne innan vi bägge sa att det fick räcka. Och tanken som snurrar är: Klart hon inte ville vara med en sån misslyckad och dysfunktionell hög med skit som mig. Fan vad jag hatar att jag tänker så! Känner mig så jävla värdelös.

    Har tidigare försökt använda dom här tankarna till något positivt genom att upprepa mantrat: Nu kan det bara bli bättre, jag måste bli bättre.

    Eftersom jag knarkade igår, så funkar det ju uppenbarligen sådär.

    Men det är något med dina ord som sporrar mig. Fan vad du kämpar! Jag kommer kämpa jag med. Medel finns på kontot och i staden är drogerna aldrig mer än en timme bort. Men det skiter jag i! Idag tänker jag inte kämpa timme för timme. Nu blir det dag för dag. Är en början i varje fall.

    Jag önskar att du fått en liten vinst i din kamp och att något positivt hänt. Du är inte ensam, ifall du inte skriver här mer så kommer jag att sakna dig. Vill att du ska veta det!

    Avatar
    Trådstartaren

    Igår var jag inte på topp direkt. Gav efter och tröstade mig med substanser. Ditt första inlägg snurrade i huvudet på mig av och till hela kvällen dock. Tack för dina stärkande ord och råd som jag läser nu, du verkar vara så vettig och klok. Fan vad det låter tufft. Känner igen mig så mycket i den känsla du har. Och det låter kanske skumt, men den kamp du är i får mig att känna mig mindre ensam. Du har helt rätt, en måste ta sig ur skiten för sin egen skull. Ska jag vara ärlig är det svårt för mig. För jag tycker inte om mig själv särskilt mycket. Jag älskar fortfarande mitt ex jag med, även jag hade tankar på att lämna henne innan vi bägge sa att det fick räcka. Och tanken som snurrar är: Klart hon inte ville vara med en sån misslyckad och dysfunktionell hög med skit som mig. Fan vad jag hatar att jag tänker så! Känner mig så jävla värdelös. Har tidigare försökt använda dom här tankarna till något positivt genom att upprepa mantrat: Nu kan det bara bli bättre, jag måste bli bättre. Eftersom jag knarkade igår, så funkar det ju uppenbarligen sådär. Men det är något med dina ord som sporrar mig. Fan vad du kämpar! Jag kommer kämpa jag med. Medel finns på kontot och i staden är drogerna aldrig mer än en timme bort. Men det skiter jag i! Idag tänker jag inte kämpa timme för timme. Nu blir det dag för dag. Är en början i varje fall. Jag önskar att du fått en liten vinst i din kamp och att något positivt hänt. Du är inte ensam, ifall du inte skriver här mer så kommer jag att sakna dig. Vill att du ska veta det!

    Det är så himla lätt att känna sig ensam, och det gör så ont att gå igenom de allra mörkaste tiderna själv, men man är ju egentligen aldrig ensam även när det känns så. Därför det är så viktigt att vi pratar om det som är allra jobbigast.

     

    Hoppas idag kanske blir något bättre. Kan du försöka hitta distractions eller ringa någon eller så när du får sug eller när du stöter på triggers?

     

    Det är ibland svårt att göra det för sin egen skull, så det är okej att stundtals göra det för någon annan, tills man kan och orkar bli bättre för sin egen skull.

     

    Glad att mina ord kan stötta och hjälpa. Tror du att det finns en chans för dig och exet i framtiden? Skulle du kunna använda det som motivation att försöka bli bättre, iallafall till en början?

    Själv är jag ganska kluven.. pendlar mellan att vilja att det ska vara slut en gång för alla, och att leva på hoppet, tänka att när jag blir frisk kanake vi kan vara med varandra på ett mer hållbart sätt.

    Hon gör allt för att inte ge mig hopp igen, för hon inte vill riskera att såra mig ännu en gång.. hon försöker stöta bort mig, vara kall mot mig, försöker nästan få mig att hata henne. Men jag skrev igår att hon aldrig kommer lyckas med det, att om jag fortfarande saknar henne om några månader när jag är bättre så kommer jag slåss för oss, tills att hon säger i mitt ansikte att hon aldrig vill se mig igen. S

     

    kanske lever jag på hoppet ändå. Jag vet inte om det är bra eller dåligt, det får framtiden utvisa men just nu är det så jag orkar överleva emotionellt.

     

     

    Hopp är nog viktigt att ha. Jag har vänt på just den tanken många gånger. Är rädd för att ha hopp om att en del saker ska gå bra, har nog hoppet kvar om mig själv i varje fall. Känns ganska motiverande för mig.

    Distraherar mig en del med att umgås med vänner över nätet. Försöker hålla mig från att vara beroende av distraktionerna. Tror det handlar mer om att vara positiv. Känner sällan att jag har något sug egentligen, utan mer att jag bryr mig för lite om mig själv. Då kan jag ju lika gärna knarka. Blir inte glad av någon drog jag tar, saker blir inte heller bättre. Men de blir annorlunda. När jag rökte gräs var jag helt enkelt för dum i huvudet för att hata mig själv. På tjack är jag för upptagen med det jag fokuserar på. Är nog drogerna som är min distraktion från mitt självhat och min hopplöshet.

    Jag tycker du är väldigt stark som väljer att kämpa för kärleken och ert tidigare förhållande. När jag läser det så får jag känslan av att du har hopp. blir glad bara av att du beskriver en önskan att kämpa. Oavsett vad det är för.

    Mitt ex och jag kommer aldrig bli ett par igen. Det vet vi båda. Även om jag älskar henne djupt, så är jag ganska säker på att hon slutade älska mig ganska långt innan vi bröt. Vi har båda sårat varandra och ingen av oss kan bygga på det vi hade. Mitt missbruks-beteende i sig självt har nött bort hennes känslor för mig. När jag tänker på det så gråter jag ibland. Men det är min last att bära och om jag inte gör något åt det, så kommer det bara att hända igen. Är inte första gången om jag säger så. Jag är 30-år nu och min största rädsla är att jag inte kommer ha någon att älska när jag blir äldre.

    Hade inte heller räknat med att leva såhär länge. Har alltid hatat mig själv och mitt liv, så planen var att jag skulle ta självmord om jag blev såhär gammal. Sitter här och skriver nu, Så uppenbarligen har något ändrats i mig. Jag vill verkligen ändras och bli en person som går att älska och vara nära. Min nuvarande plan är att ge det 10 år till. Är jag lika sorglig då, så skiter jag nog i det här. Hoppas dock att jag även då tänker annorlunda.

    Vad har du mer som ger dig glädje än kärleken? Har du några hobbys eller fritids-sysslor som ger dig en känsla av frid?

    Jag har haft några månader av down-time nu. Men jag har hittat tillbaka till min dröm om att bli författare. När jag väl kommer igång och skriver, så mår jag väldigt mycket bättre och kanaliserar mina känslor i text.

    Var ett tag sedan du skrev nu. Har inte glömt dig och är undrande.

    Hur är det med dig?

    Hoppas du ser det här och svarar.

Visar 8 inlägg - 1 till 8 (av 8 totalt)
7

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.

Vi har gjort en säkerhetsuppdatering på Mind forum som innebär att logga in-förfarandet har ändrats. Du kommer i samband med att du loggar in få ditt lösenord skickat via e-mail.