När andra är tacksamma blir jag oftast tom

Vad jobbigt att du känner så. Det är fint att du uppfyller andras behov, men tråkigt att du inte känner att dina behov blir uppfyllda.

Jag tänker att de tackar just för att visa uppskattning, men att det inte är den typen av uppskattning du behöver. Vad önskar du att de gjorde för dig istället? Är det någonting du explicit hade kunna be om?

Avundas du dem som inte har det inlärda beteendet att bara ge och ge, dem som istället står på andra sidan, och tar emot?

Jag tror att jag avundas och ser det lite som en kompetens att få andra att engagera sig i en. Hur man får andra att investera i en och där man får sina behov tillfredsställda. Att jag ofta genom livet mött på den personlighetstypen som glider runt i ett helt liv och livnär sig på andras bekräftelser och engagemang.

Så det här har nu gått så långt att jag mår lite fysiskt illa av att se människor som ”tar emot”. Att jag skulle önska att de kavlade upp armarna också för en gångs skull och började ge till andra.

Vad jobbigt att du mår dåligt över det. Det är inte ditt ansvar att ta hand om andras tankar, känslor och handlingar. Även om du har stor kapacitet att ta hand om andra, så sker det ju till bekostnad på ditt eget mående.

Jag förstår att du övat länge på att finnas till för allt och alla. Du verkar vara så himla omtänksam, men det låter som att du ofta får dra ett alldeles för tungt emotionellt lass i både interaktioner och relationer? Jag vet inte hur det skulle se ut, men kan du föreställa dig en väg, eller en tanke du kan vila i, för att inte vara lika givmild hela tiden, och istället mer självisk?

Jag förstår att drömscenariot vore att alla andra gav mer och tog mindre, snarare än att du ska ge mindre och ta mer. Men det är orimligt att du ska ta ansvar för alla andra, det kostar för mycket.

Själv väljer alltid att se det bästa i alla (ja, jag är så naiv) och tänker att det alltid finns en anledning, en kontext, förutsättningar som andra haft, och delvis inte kan rå för att dom växt upp i, och som har format deras tankar och beteenden och gjort dem till vad dom är idag. På något sätt är det inte personers fel att dom är som dom är, och då kan jag inte heller beskylla dem, även om jag kan hålla dem ansvariga, för sina tankar och handlingar. Jag kan inte försvara deras beteende, men jag kan förlåta dem för det.

Vad tänker du?

Växte upp i en skuldbeläggande miljö där jag ansågs ansvarig för andras känslor och behov. Mycket ”du får inte göra såhär emot mig” eller att man på olika sätt inte fick sätta gränser för då kommer skuldbeläggningen. Deras behov gick före mina.

Så nu är jag där att jag identifierar ganska snabbt den personlighetstypen som agerar ungefär så och det gör mig lätt illamående. Kanske något sånt är det jag fått syn på.

Så tråkigt med illamåendet. Och vad jobbigt att andras tacksamhet har en så stor negativ påverkan på ditt mående. Undrar om ett ”varsågod” efter tacket skulle få dem att fundera lite, och någonstans förstå, att hjälpen inte är gratis för dig? Kanske är långsökt.

Okej, det väcktes tusen frågor i mig, du får svara eller inte svara på precis vad du vill. Är det ofta du stöter på den typen av människor i vardagen? Är det andra sammanhang som gör dig illamående, eller bara det här? Upplever du att du fortfarande är i en miljö där du behöver ansvara för andras känslor och behov? Har du något exempel på några gränser du inte fick sätta? Är det inte väldigt tröttsamt att vara andra behjälplig hela tiden, jag misstänker att du är det även när du inte har någon ork kvar?

Det är helt okej om du inte vill dela med dig av något av det här, jag är mest bara nyfiken.

Tror att det i grund och botten handlar om en längtan och en önskan om att bli lite buren egentligen. När jag då se andra nästan fullständigt frossa i hjälp som erbjuds blir det en inre krock i mig. Lite som alla människor jag växte upp med som hade föräldrar som hjälpte till och var normala. De var så bortskämda, men ändå klagade dem och gnällde. Det lever liksom kvar i mig märker jag, det där hålet som aldrig fylldes som barn. Bekräftelsen, stödet, kärleken och det vackra som vanliga barn får av sina föräldrar. När jag då ger lite för mycket till andra känner jag bara tomhet när det inte ges något särskilt tillbaka. Jag kan inte beskriva det riktigt.

Det låter fullkomligt logiskt i mina öron. Det är helt naturligt att vilja känna sig sedda, önskade, älskade, stöttad och upplyft – speciellt av dem som det förväntas av (familjen).

Jag kom till en liknande insikt när jag under en längre period i livet ogillade att träffa människor. När jag började nysta mer i det där kom jag till slutsatsen att det, åtminstone delvis, berodde på att jag var avundsjuk på dem som mådde bra. Det blev så påtagligt hur dåligt jag mådde när jag satt på ännu en bal på slottet och såg alla andra fyllda av energi, skratt och glädje, för i mig fanns bara utmattning, likgiltighet och självkritik.

Jag tycker du beskriver det bra. Åh, vad jag längtar efter ett förhållande där jag får känna allt det där. Det får bli någon gång i framtiden.

Jag förstår. Landat i något liknande att man är på ännu en bal på slottet men att det inte löser någonting. För min del har det handlat mycket om att jag är missnöjd med vilka jag är där med. Att det är sällan ”min krets” är den kretsen jag borde ingå i. Vi har knappt något gemensamt och det är tungrott.

Relationer är knepiga. Jag vet inte vart vägen kommer föra oss, hur riktningen kommer påverkas av våra tankar och beslut, och hur mycket som kommer bero på slumpen, men jag hoppas att vi finner mycket trygghet, glädje, och lycka längsmed vägen.