Vill egentligen bara lägga mig ned och dö, men det får man såklart inte. Att födas och tvingas leva känns verkligen som ett nödvändigt ont.
Har blivit folkskygg och alkoholiserad på sistone (eller mer än vanligt, har jobbat på det i 10 års tid) och det börjar verkligen bli tröttsamt. Har mått dåligt periodvis hela livet och så fort jag blev myndig började jag kröka för att döva mina känslor men också för att ha kul. Har haft ett roligt och spännande liv med mycket festande, resor och äventyr. Var på resande fot i 6 år och under ett par av dessa år var jag ihop med en knarklangare med vilken jag både bröt lagen genom att ta droger (ALLT förutom heroin) och transportera knark över landsgränser. Detta ger mig mycket ångest än idag i och med att jag bröt mot lagen, ljög för min familj och skadade min kropp.
Sedan några år tillbaka tröttnade jag på festande och ville hellre bli vuxen och skaffa ett normalt liv.
Men det är svårt. Framför allt pga att jag förstört min kropp och fått IBS, vilket gör att jag har konstant dålig mage och måste äta imodium varje gång jag lämnar hemmet (alternativet är att jag skiter på mig). Utöver detta är jag enormt trött på att vara i närheten av människor och får hjärtklappning av sociala möten (tunnelbana, möta någon på trottoaren, gå till mataffären). Helst vill jag bara lägga mig ned och dö men det är inte ett alternativ. Jag vill inte att någon i min närhet ska veta att jag mår så pass dåligt som jag gör, så jag måste vänta med att dö tills det inte gör någon ledsen.
Skulle vilja gå kbt eller prata med någon stödlinje. MEN jag vill kunna tala helt öppet och att ingenting av detta hamnar i min journal. Hittills ser jag utåt sett ganska frisk och normal ut och jag vill att det fortsätter så, främst för min familjs räkning. Själv bryr jag mig inte mycket.
har ni några tips?
