Hem > Forum > Hopplöshet > Moment 22

Moment 22

Visar 12 inlägg - 1 till 12 (av 12 totalt)
11
  • När man inte klarat av livet riktigt och allt blir fel efter nästan varje möte eller konversation med andra människor, vad finns det då för val?

    Jag tror ena stunden att jag är på väg mot ett bättre liv och nästa stund att jag jag skall gå under, eller bara borde försvinna.

     

    Har varit utstött i så många sammanhang nu och vet inte om något är värt särskilt mycket längre.

    Letar efter en medmänsklighet som inte verkar finnas….

    Drömmer om kärlek, närhet och ömhet, men möter mest egoism, maktbegär och kyla.

    Jag fryser ända in i benen.

    Världen känns kall och ogästvänlig.

     

    Jag har trott mig bli starkare så många gånger.

    Hittat mitt värde, men tappat det igen….

    Jag försöker så ofta jag klarar att hjälpa andra, men när jag inte orkar med mitt eget liv så finns det inget skyddsnät.

    Alla löften från samhället har varit falska.

    Invaggad i trygghet för att slita för andra och till och med ljuga åt andra utan att förstå det. Vara lojal några men därmed illojal mot andra. För att överleva.

     

    Jag tror inte allt kan komma inifrån mig?

    Jag är ju inte ond. Jag är ju god och vill att alla skall ha det bra, så varför skall jag ändras till att vara egoistisk för att själv må bra?

    Det går ju inte! Att behöva vara egoistisk för att bekämpa egoismen är ju moment 22…..

     

    Jag är kanske bara ett djur med osäkerhet som drivkraft för att göra nytta för andra…….lurad…….gång på gång…….

    Kärlek, lycka och värme hägrar framför mig som en morot på ett spö framför åsnan.

    Omöjlig att nå.

    Sånt finns bara för andra.

    /Lo

    <3 Vet inte om det här är en konstig idé men kan du på något sätt driva med de här personerna som är så svåra när du försöker interagera med dem? Jag tänker att om man inte blir insläppt när man är trevlig och tillmötesgående kan man istället försöka roa sig själv? Nåt sånt har jag faktiskt ägnat mig åt i perioder där jag upplevt människor vara oerhört svala. Har tänkt också att om man ändå inte har något att förlora eftersom de ändå verkar tycka illa om en så har jag t ex kunnat säga saker som man absolut inte borde säga. Alltså tämt lite på gränserna (samtidigt som jag blinkat åt mina syskon, syskonbarn eller barn i närheten för att visa att jag skämtar) i någon slags protest och för att visa att jag inte bryr mig längre. Kan du testa det tror du? <3

    Trådstartaren

    Tack för dina ord Red Simyna.

    Jag har gjort som du skriver förr en del, men orkar inte riktigt längre.

    Och har svårt att se glädje i det längre. Det gör mig nästan mer besviken över mänskligheten (eller omänskligheten)

    Ibland känns det som att livet försöker tvinga mig att göra en större nytta. För flera.

    Långt bort från tillfällig lättnad och på ett djupare plan. Men jag når inte fram till start. Vet inte var jag skall börja. Samtidigt så mycket eget att ta hand om. Och paranoia. Och trötthet….utmattning.

    Det här blev nog ganska rörigt. Men många av mina skruvar är rätt så lösa just nu.

    Letar efter trygghet just nu för att orka komma igen med ett uns kraft.

    Kram!

    /Lo

    Trådstartaren

    Hur kan man bli fri från samhällets krav på att passa i boxen som utsetts för oss var och en?

    Vi är alla offer för vad som anses vara rätt.

    Vi får ingen av oss vara eller tycka som vi vill.

    Naturligtvis måste det finnas gränser så att vi inte skadar varandra, men det är inte de gränserna som borde vara naturliga som samhället värnar mest om.

    Våra lagar skyddar främst de som redan har mycket, och trycker ned de som inte orkar slåss lika mycket och råkar skriva på fel kontrakt.

    Vår jämlikhet fokuserar mer på kön och ras än på hur förslagna eller rädda människor är.

    Egoism premieras och sociala likes är vår nya valuta.

    Jag förstår att det är såhär men accepterar det inte i min själ. Och många andra tror jag har samma ilska som jag. Många som har ett barn i sig som vill ut. Men inte bara för att slåss för sig själva utan för en trygg gemenskap.

    Vi borde inte bara vara som växter som styrs av tropismen och försöker sträva mer mot solen än alla andra. Vissa når solljuset och andra står i skuggan bakom och tynar bort och blir mat åt andra. Den ens död den andres bröd. Vi är där mer än någonsin i industrialismens automatiseringstid där till och med det lilla värdet av att vara behövd för att hjulen skall snurra, har suddats ut. Vi borde ha nya gemensamma mål och en högre strävan. Eller?

    Jag vill gärna vara omtyckt men jag vill inte skugga och hindra dig.

    Survival of the fittest. Tropism. Darvinism. Så enkelt och ändå så svårt.

    Jag vill förändra världen, Men kan inte göra mycket. Försöker göra skillnad i det lilla och det är nog därför jag inte är accepterad. Andra blir osäkra när de får något utan att det måste vara en byteshandel som alltid kräver något i retur. Det blir jag själv också skall jag erkänna.

     

    Ursäkta att jag vräker ur mig så mycket men kanske hjälper det någon på något sätt?

    Eller så är jag bara en dum idiot.

    /Lo

    Vill du beskriva på vilket sätt det blivit fel med andra människor?

    <3 Vad intressant det du skriver om att ”få något utan att det alltid är en byteshandel gör folk osäkra”. Jag blir så att jag tänker ”Jaha, är det det”.

    När jag har såna tankar om att världen är en hemsk plats kan jag bli så att jag börjar nästan hysteriskt skänka bort grejer som jag äger. Går till Stadsmissionen. Swishar pengar och tänker att jag behöver bli ännu mer aktiv i alla dessa ideella verksamheter jag är medlem i. Är det sommar tänker jag extra mycket på djuren (och hettan i värmen) och ifall jag kan göra något för dem – mata fåglarna? Går även in här på forumet och svarar på nåt inlägg. Tycker det känns lite lugnare inombords då. Det är hemskt jobbigt att se världen förfalla på det här sättet (galna gubbar som styr och skapar krig, klimatkatastrofer mm), får nästan panik, herregud vad jag relaterar till det du skriver <3

    Varit med i en mysig grupp på Facebook för några år sedan. Det vi gjorde där var att vi slog in paket av böcker som vi hade hemma och la på offentliga platser som presenter till främmande människor. T ex på ett bussäte lämnade man kvar paketet och skrev något på den. Man mådde otroligt bra av det! Brukar göra så till mina grannar att om jag äger något jag inte vill ha lämnar jag det vid typ entren och skriver en postitlapp att den som vill kan få ta. Kan rekommendera <3 Tycker det gör världen till en lite bättre plats.

    Jag brukar också ge bort saker jag inte behöver. Det finns många sätt att göra det på, brukar ställa ut saker med lappar tex i tvättstugan eller i miljöstugan. Tycker det är så hemskt att folk kastar saker. Jag har dock inte råd att swisha pengar eftersom jag lever på existensminimum. Men är generös på andra sätt. Lyssnar gärna om någon vill prata, har alltid lite tid att avvara.

    Torra somrar ställer jag ut skålar med vatten till djur. Har sett att bl.a igelkottar uppskattat det. Jag räddar också småkryp som t.ex fjärilslarver som tar sig ut på asfalten. Finns mycket man kan göra!

    Trådstartaren

    Tack för era tankar!

    Red Menive, Jag känner mig alltid missförstådd. Har svårt att kommunicera. Läser de jag träffar mycket väl i mitt jobb där jag hjälper dem att komma förbi sina hinder.

    (Blir anlitad av andra för att jag kan lösa ”svårare fall” och tar mig tid)

    Jag kan hjälpa de flesta, och det är det bästa jag vet, men oftast slutar våra möten med en stor osäkerhet hos mig. Jag kan inte riktigt avsluta……

    Och så är det många i den stora massan som driver med mig. Jag utstrålar kanske svaghet eller blottar mig? Jag har alltid varit och är fortfarande på något vis fritt villebråd.

    Jag är ingen martyr. Vill absolut inte ha det såhär.

    Blir lurad på alla sätt. Lurad att säga fel saker för att kunna bli mer utstött och hånad.

    Ja, just att bli hånad av många är ett av mina starkaste kännetecken. Folk vill håna mig. Och jag blir mer ledsen för varje gång, så de lyckas väl.

     

    Det är fint att ni båda hjälper många och sätten ni beskriver är ju bra för att inte de skall krävas ens att behöva kännas tvunget att tacka. Många fina gester som värmer många liv.

    Det jag tänkte på mest var tjänster. När man hjälper någon som behöver lite hjälp. Nån som springs förbi av folk när de försöker ta sig fram. Varken det är utmed vägen eller vid någon entré. Nån som inte hinner med i kassakön. Någon som behöver få en extra timma av mitt jobb. Ibland att visa lite civilkurage på olika sätt.

    Det borde vara grunden i ett bra samhälle och ingen skall behöva känna sig underlägsen av att få hjälp. Bara sedd, och inkluderad. Det är svårt att be om hjälp.

    Men de flesta springer bara förbi människor i nöd.

    Jag tänker inte springa förbi. Så länge jag orkar så vill jag försöka hjälpa de som behöver hjälp även om det är svårt att bedöma ibland.

     

    För mycket tankar i huvudet…..

    Människor som blir utsatta för hemskheter av andra människor. Både i krig och i fred.

    Inga kärleksideal. Det är likställt med svaghet.

    Kollektiv feghet som kamoufleras till sammanhållning.

    Alla själar som bara trasas sönder mer och mer helt i onödan. Egen vilja är farlig för kapitalet.

    Kanske är det min egen svaghet som ger mig rädsla att bli mer utsatt av andra som driver sådana här tankar. Eller så kanske kan bara gemensam styrka komma ur enskild blottad svaghet?

    Stora drömmar finns. Men jag är så väl nedtryckt så det stannar nog vid det.

    Dags att försöka ta sig an dagen…

    /Lo

    Jag känner igen mig i mycket. Att känns sig osäker när jag hjälper andra, det verkar som folk tror man är ute efter något bara för att man är hjälpsam/bryr sig.

    Har också blivit hånad mycket. Av min familj främst men också av många andra.

    Ja kärlek är så svårt att hitta idag. Känns dom en avlägsen dröm. Haft mycket kärlek inom mig men givit bort det till fel personer som inte uppskattat det. Jag hör ofta: Skaffa relationer som bygger på ömsesidig respekt, tillit, kärlek. Som att det är en självklarhet att just de skulle välja att vara med mig. Så har det aldrig varit.

    Trådstartaren

    Och jag känner igen mig i det du skriver.

     

    Önskar att åtminstone din familj vore mer kärleksfull.

    Just nu flyr jag från villkorad kärlek.

    Har till slut förstått att inte all sorts kärlek är bättre än ingen.

    Och ensamheten växer och växer….och längtan efter allt du skriver, kärlek, tillit, respekt.

     

    Det känns konstigt att fatta vissa låttexter 30 år efter man började gilla musiken.

    Eagles, After the thrill is gone, skulle kunna vara temalåt för min morgon idag.

    Inte direkt carpe diem.

    Och jag fattar att det måste vara många som känner det ganska likt mig, men jag kan inte acceptera det.

    Skall försöka vara en stark enhörning och fånga den här #%&#”€ dagen idag ändå. Om inte för mig själv så åtminstone för någon annan…hoppas att jag orkar och att alla andra också orkar. En dag i taget. Alla behövs.

    Kramar!

    /Lo

    Jag känner igen en del av det du berättar.  Undrar hur det är med din självkänsla.

    Alltså hur du ser på dig själv, hur du värderar och bedömer dig själv.

    Ett sätt som jag själv hittade för att börja fatta och greppa det lite bättre var så här.

    Ta en situation där du tycker att du har gjort bort dig, och se på hur du ”dömer” dig själv.

    Vänd sedan på situationen, och byt rollerna. Någon du känner har ”gjort bort sig” precis som du. Och titta på hur du ser på, uppfattar och ”dömer” denne.

    Jag hade tidigare väldigt olika måttstockar.  Upptäckte att jag dömde mig själv mycket hårdare än jag dömde andra.

    Jag har jobbat med det ganska länge nu, och kommit en hyfsad bit.  Men ibland kan självkänslan kännas lika lätt att fånga som luft.   Behöver återkommande påminna mig för att inte halka tillbaks i den gamla invanda hårt dömmande inställningen till mig själv.

    Trådstartaren

    Tack för dina ord Azure,

     

    Ja, min självkänsla är dålig. Mitt egenvärde är lågt.

    Tyvärr hör jag till de som inte fick en chans att skapa ett starkt ”jag” tidigt i livet på grund av vissa omständigheter.

    Det har tagit många, många år att räkna ut, även om jag alltid förstått att det funnits ”en skillnad”.

     

    Och det svaga jaget, tror jag, har också gjort att, jag dåliga dagar, även dömt andra ganska hårt.

    Det är en svår balans, att döma och dömas och inte fördöma. Och självhatet ligger nära till hands. Vi borde inte ha det så, jag vet. Men det är svårt att förlåta sig själv, de gånger man inte kan förlåta andra. Det är en ond cirkel som är svår att bryta.

    Och jag önskar att du Azure, och även andra, som ser detta till och med bara genom mina skrivna ord, inte skulle behöva känna låg självkänsla. Du är värd så mycket bättre. Du är fin och värdefull!

     

    Det är svårt med fördomar.

    Jag har försökt att utgå från noll i alla nya möten med människor, men på senare år förstår jag ju att jag även haft åsikter redan innan jag sagt eller hört ett ord. Det är mycket svårt att vara neutral när man blir påverkad av sina tidigare erfarenheter ofrivilligt.

    Och när man blir dömd av människor som tror att man har dålig karaktär, när man i själva verket mår mycket dåligt men har kämpat så mycket mer än det är möjligt att se på någon. Framför allt har jag märkt den tendensen inom vården.

    Den som lärt sig att hålla masken i svåra situationer i sitt liv verkar ha betydligt svårare att få hjälp.

    Fördömandet finns överallt. Och det är oundvikligt men borde värderas och ifrågasättas.

    Ser du ut som en skör skogsälva som håller på att blåsa omkull för vinden med stora ögon och tårar som forsar så kan jag lova att du får mer hjälp än om du ser ut som en ”välgödd och otränad” vit medelålders man som luktar illa för att han är sjuk, och som lärt sig hålla masken för att inte få stryk, eller värre.

    Det kan göra livet väldigt hårt även om jämförelser är meningslösa egentligen.

    Men, det är inte bara en personlig åsikt. Och båda fallen är ofrivilliga. Jag vet att det inte är av ondska, men orättvisan gör lika ont ändå.

    Rättvisa och fördomsfrihet är svår. Och det blir fel hur man än gör så det borde vara enkelt att vara förlåtande. Vissa blir hela tiden illa behandlade oavsiktligt och det kan kanske vara en tröst och till och med ge lite hopp. (Ni vet nog. Bry dig inte om dem. De förstår nog inte. Osv.osv.osv… Vanliga råd till den som blir utsatt. Men med föga stärkande effekt även om omtanken är hur stor som helst.)

     

    Fördomar kan ju göra livet svårt på så olika sätt. En gång i tiden, när jag var i 25-års-åldern hade jag en bekant som var en jämnårig kvinna med ovanligt hög förbränning.

    Hon behövde rejäla portioner mat för att bli mätt. Tränade aldrig men var slank. Hon åt gärna ungefär dubbelt så mycket som jag. Jag behöver nog inte beskriva hur trött hon var på att försöka njuta av en restaurangmåltid. Och ju bättre restaurang, desto sämre bemötande. Av missriktad omtanke. Lika svårt för henne i arbetslivet såklart. Inte så kul med en jobblunch….

    Det kan verka löjligt, men svält brukar ju ses som relativt allvarligt i andra sammanhang.

    Till slut hittade hon ett ensamarbete.

     

    Jag vet att alla dömer. Och att vi dömer olika. Men kombinationen av att döma och ha för svag självkänsla eller kanske värre, för stark självkänsla, är inte bra för någon.

     

    Lite osammanhängande blev detta kanske. Jag skriver för mycket som vanligt, tror jag, även om jag redigerat bort det mesta.

    Tungt att vara vaken med ovänliga tankar mellan vargtimman och det tidiga kalla morgonljuset.

    Jag vill inte vara med idag. Men, hur som helst skall jag försöka döma mig själv och andra mindre idag och stressa så lite som möjligt.

     

    Jag önskar er alla kärlek med kyssar och värme!

    (Men inte från mig, för då tror ni kanske att jag är en ful gubbe. På grund av fördomar 🙂

     

    Tack än en gång för dina tankar Azure, jag trodde inte någon mer skulle orka svara mig.

     

    Kram /Lo

Visar 12 inlägg - 1 till 12 (av 12 totalt)
11

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.