Mitt liv.

Jag har alltid känt så otroligt mycket. Jag är högsensitiv och när jag var barn så gick jag runt med mina känselsprön som scannade av omgivningen. När mamma och pappa bråkade la jag på mig skulden och ansvaret att reda ut deras problem.

Jag har också alltid tänkt, funderat så mycket. Över livet, döden, mig själv, andra, nuet, dåtid, framtiden. Analyserar allt. Från stora samhällsproblem till små privata skitbekymmer. Allt är stort i mitt huvud. Det är ett evigt brus som aldrig tar slut hur mycket jag skriker i mitt huvud, Tyst, Tyst, TYST!

När jag var 14 insjuknade jag i anorexi. Livet rycktes ifrån mig. Nattsvart mörker. Ångest. Ångest. Ångest.

Tog mig ur anorexin, insåg att det visst fanns något att leva för och jag valde livets väg.

Idag är jag i 30-års åldern.

Jag har alltid kämpat. Ända sedan anorexin, när jag var 14, har jag blivit varse om hur svårt och jävligt livet kan bli och vara. Hur riktigt jävla nedrig ångest känns. Hur ensamhet känns. Hur psykisk egen-terror känns. Hur det känns att vara på gränsen mellan liv och död. Jag är stolt över mig själv att jag tog mig igenom anorexin. Det kommer nog vara den största prestationen i hela mitt liv. Men anorexin lämnade också efter sig fysiska problem med kroppen som jag dras med sen dess.

Men livet är jobbigt. Jag vet inte om jag orkar längre. Åren går. Jag kämpar och är positiv. Jag har rest världen över. Sett så mycket vackert och gjort så mycket roligt. Jag har haft spännande jobb och har fortfarande. Jag har en högskoleutbildning (Socionom). Jag har en fin lägenhet. God ekonomi. Uppskattad på jobbet och av de vänner, släkt och familj jag har.

Jag har många bollar i luften.

För snart ett år sedan träffade jag en underbar kille som jag blev tillsammans med, det förhållandet tog slut. Han ville ta ett break, sen tog det slut. Detta hände i somras. Och tog mig väldigt hårt. Jag har mått så dåligt sedan dess.

Jag har jättesvårt att hantera de jobbiga känslor som uppstod efter uppbrottet med honom. Jag lägger skuld på mig själv, och alla jobbiga tankar jag redan har förvärrades när han gjorde slut. Han var så äkta.

Och nu är jag så ledsen. Jag vet inte om jag orkar leva mer. Jag tänker så ofta på att bara få ta ett piller som gör att jag somnar och aldrig vaknar upp igen.

Jag vill, men orkar inte längre.

 

Jag känner igen mig i vad du skriver. Önskar dig all värme, kärlek och lycka. Ta hand om dig. Va rädd om dig.

Hej

För det första så är det riktigt grymt att du övervann anorexia och det verkar som du har ett sunt förhållande till jobb, vänner, familj och du har rest och sett mycket! Sluta inte med det. Gör saker som får dig att må bra! Planera fler resor och besök fler platser som du vill se!

Jag går också genom en jobbig situation nu med ett uppbrott som tar väldigt hårt på mig. Jag har alltid varit otroligt känslig och tar uppbrott väldigt hårt. Det gäller att hålla sig flytande och inse att man inte är ensam. Prata mycket med vänner och familj så kan de hjälpa dig genom mycket. Jag vet att man ofta hör att skit i honom och det finns fler osv, men älskar man någon så struntar man i att lyssna på det. Det kommer bli bättre, det finns en sorgeperiod där man förlorat någon som man tycker om väldigt mycket och älskar, men man måste tänka positivt och försöka prata med folk om det. Det kan verka tjatigt och man upprepar sig men har man vänner så lyssnar dom. Jag har själv märkt att jag ältar mycket och vänner slutar lyssna och tycker man är jobbig, men det finns alltid de som vill lyssna. Det blir bättre med tiden och du kommer inse att det finns fler när du är redo att gå vidare. Det är alltid svårt när det inte är ditt beslut att gå vidare ensam. Testa skriv ner dina tankar och för en dagbok över det du tänker på. När du märker att du skriver mindre och mindre om det du förlorat och det som varit så är du påväg ut ur det. Jag vet att det är svårt men försök hitta på saker som du gillar och som gör dig lycklig. Om du har mycket minnen och saker från er tid ihop så kan du försöka att avlägsna dig från det. Lägg tex alla bilder på ett USB minne och låt någon ta hand om det. Så du inte kommer åt dom. Ta bort honom från sociala medier osv och försök att undvika att söka upp honom. Det är svårt men det går! Jag hoppas det löser sig och att något av min text har hjälpt dig! Du är inte ensam om detta och hjälp finns alltid att få från vänner och familj!