Mitt liv.

Hej.

Har aldrig talat ut för någon i mitt liv innan detta hur jag egentligen mår. Förutom till en doktor 1 gång för att få tag i antidepressiva tabletter. Varenda gång någon frågar hur jag mår så svarar jag alltid med ett leende att allt är bra, att livet rullar på liksom. Jag har främst gjort så med tanke på att jag kanske inte vill acceptera att jag inte mår så bra samt att jag inte vill tynga ner min familj ytterligare.

Så länge jag minns har jag haft en depression även om det kanske är en lätt depression. Känslan av att känna mig tom/ ingen ork till något/ Knappt något driv/ Hat till människor och uppgivenhet. Har inte känt mig glad eller att livet bara känns gött och att man verkligen är lycklig någonsin. Har aldrig känt det så länge som jag minns. Jag vill bara bli glad och uppskatta livet som man bör göra men jag får bara negativa tankar i mitt huvud hela tiden.

En nära familjemedlem har haft väldigt mycket problem dem senaste åren med självmordsförsök och besök hos psyket m.m. Därav har jag känt att jag måste vara stark och låtsas att allt är okej med mig för att denna familjen inte ska gå under helt. Det har varit mycket andra problem i familjen som alkoholism också.

Är strax under 30 och även om jag har lägenhet/ bil och jobb känner jag mig HELT JÄVLA VÄRDELÖS. Känner att jag inte har uppnått något med mitt liv och att jag inte har skaffat rejäl utbildning. Har heller aldrig haft en partner utan dem förhållanden har alltid gått åt skogen. Efter varje gång har jag skyllt på mig själv och tänkt att det är fel på mig vilket har dragit ner mig ännu längre ner. Har tänkt att jag kanske inte tjänar tillräckligt mycket eller inte är attraktiv nog eller tillräckligt rolig med tanke på att jag mår skit helt ärligt. Också det att jag trodde jag skulle överkommit och kommit längre i min ålder än jag har gjort. Dock försvinner inte dessa tankar från mitt huvud även hur många år som passerar. Det blir helt enkelt aldrig bättre. Kanske till och med sämre.

Alla dem här negativa sakerna i mitt drar ner mig på djupet och allt bli extremt negativt. Har väldigt svårt att se det positiva i livet och uppskatta vardagen. Minns inte ens när jag var riktigt exalterad över att göra något kul med någon kompis eller vad som helst egentligen. Känns bara som jag måste göra aktiviteter och komma ut för att inte ge upp helt. Jag vill verkligen inte ge upp men samtidigt vill jag inte må såhär i resten av mitt liv. Jag kanske är för ”stolt” för att gå till en psykolog för då blir ju dessa problem som jag har verkligen på riktigt också.

Jag kände att jag var tvungen att tala ut någonstans och då blev det här även fast ingen ens ser detta så kommer det kännas bättre oavsett.

Kanske är någon som har eller haft liknande problem som kan få mig att se mer positivt på livet.

[Indigo Jysyne]

Hej!

Låter som du har det jobbigt. Kanske skulle du behöva prata med någon trots allt. Du kan ju vända dig till vårdcentralen om du inte vill vända dig till psykiatrin. Du är inte värdelös. Du är värdefull och det gäller oavsett vad du har presterat i form av utbildning och jobb. Jag har själv haft problem med dålig självkänsla och dåligt självförtroende. Det som hjälpte mig att till stor del komma ur de negativa tankarna var mental träning. Jag använde mig av positiva affirmationer. De negativa tankarna vändes sakta men säkert ut mot positiva stödjande tankar. Andra jag har hört om har använt sig av mindfulness och meditation. Hoppas du mår bättre snart. Styrkekramar från mig till dig💕