Mitt i smeten

[Indigo Fumose]

Känns som om ingen fattar hur jag har det. Och när jag talar om vilken sorts behandling jag tror att jag behöver möts man av “Du måste vara stabilare först”. Men det är ju nu jag behöver hjälp. Har under våren fått diagnosen autism och i höstas fått kompletta minnen från övergrepp. Kanske är psykologerna smartare än vad jag är, men jag har kämpat i 30 år med det här. Är det konstigt att man önskar sig bort nånstans då?

Så jobbigt att få ett sådant svar, det blir ju ett slags moment 22 där du behöver stöd/behandling för att kunna få stöd/behandling.

Önskan om att slippa det som känns jobbigt är inte konstigt alls, och helt ok att känna. Även önskan om att träffa människor som lyssnar och försöker förstå hur du känner är helt rimligt!

[Indigo Fumose]

Jag har varit i samma situation tidigare. Då skulle jag gå dbt för att få en trauma behandling. Så lite motsträvig gick jag dbt. Det visade sig vara något bra. Kanske är det så den här gången också. Det är väl bara att acceptera situationen. Över sommaren lär det ju inte hända något.

Ja, jo – acceptans är bra, men kan ju vara supersvårt att hitta när känslorna svallar. Håller tummarna för att du blir överraskad av att få en tid snabbare än du väntat dig!