Fram till jag var 8 år hade jag en normal uppväxt, men när mamma inte tyckte vi barn va så roligt längre och skaffade hundar istället och la all sin tid och kärlek på dem, hon slutade stå mellan oss och vår hemska alkolist far. När jag var 10 hade jag får depression och vi 12 år var jag redan på 3 olika mediciner och djupt deprimerad, jag utvecklade ett självslade beteende, jag skar mig. Till slut blev det självmordsförsök när jag inte orkade mer, då slängde mina föräldrar ut migför de helt enkelt inte orkade med mig och mina känslor. Jag var 15.. I 12 år efter det har jag försökt att få bli en del av familjen igen, att få det som mina brödrar fick dagligen. Men de önskade mer att jag skulle gå att dö än att komma tillbaka. Min pappa sa det.. Min mamma snodde min hund och när jag ståt där blödande, hemlös och gråtandes på mina bara knän så har de bara stängt dörren igen. Nu 12 år senare visade de ännu en gång hur lite de bryr sig om just mig. Så jag tog ett steg tillbaka och slutade försöka. Nu har min mamma ringt mig 5 grr på 2 dagar, det har aldrig hänt förr. Och jag vet inte ens vad jag ska säga om jag hade svarat henne.. Hur kan en ring signal som jag längtat efter i så många år göra så ont.. Allt jag nånsin velat ha är deras kärlek och nu vet jag inte mer..
