Min mamma får mig att vilja ta mitt liv

[Teal Jesipu]

Jag är kvinna 30 år som har tvingats flytta hem till min mamma igen efter ett uppbrott. Detta har tagit jättehårt på mig, först uppbrottet och sedan att behöva flytta hem till en förälder särskilt eftersom jag är vuxen liksom och “ska ha kommit längre”. Men sanningen är att trots jag har sökt säkert över hundra jobb sedan jag var 18 har jag inte fått ett enda. Visst, något sommarjobb här och var och praktikplatser genom arbetsförmedlingen men inget fast. Jag förstår inte vad jag gör fel och känner mig helt ärligt rätt värdelös för att jag inte lyckas få jobb. Är det mig det är fel på liksom? Hur kan det vara så lätt för andra?

Det jobbiga är att min mamma förstår inte hur dåligt jag mår av allt detta och istället för att stötta eller peppa mig är hon bara sur för att jag inte kan betala. Fullt förståeligt, men jag får höra saker som “Du är 30, hur har du inte kommit längre i ditt liv?” “Uppenbarligen gör du något fel eftersom du inte har fått ett jobb.” “Om du inte skaffar ett jobb nu så kommer jag kasta ut dig.” mm.

All den här stressen gör mig ännu mer deprimerad och jag funderar helt ärligt på att ta mitt liv. Det känns bara som om jag är i vägen och sabbar folks liv. Skillnaden är att hade det varit hon som stod utan jobb och hem så hade jag inte tevkat att hjälpa henne, men hon vill alltid ha något i gengäld annars kan hon inte “hjälpa” folk. Jag vet inte hur jag ska ta mig ur den här situatuonen. Jag vill bara så långt bort från min mamma som möjligt, men utan fast jobb får jag ju ingen lägenhet. Och jag har inte så pass bra betyg att jag kan söka till högskolan, uni mm.

Jag förstår inte vad jag har gjort för att förtjäna detta.

Usch, så oempatiskt och hjärtlöst av henne. Det sista du behöver just nu är ju att tryckas ner ännu mer i fotsulorna.

Det är en svår och knepig arbetsmarknad också. Du kanske kan hitta någon utbildning på en folkhögskola? Brukar inte krävas höga betyg alls utan snarare ett personligt brev och eventuellt intervju. Hemtjänsten tror jag alltid behöver personal. Kontakta alla såna bolag som du har i staden du bor i?

En gång jag gick på “Stöd och matchning” genom arbetsförmedlingen och fick då lära mig att det är otroligt mycket arbeten som sker genom spontanansökningar. Alltså där annonserna inte ligger ute för allmänheten utan att man i stället letar upp företag själv och ger mer ett genuint intryck att man valt ut just den platsen och därför hör av sig. Testa det!

Du kanske också varit för ärlig på intervjuerna? Så ljug också på intervjuerna ifall så är fallet (givetvis inom rimliga gränser..). Jag menar allvar. Det är så man får jobb oftast, krasst nog. Intervjuer handlar oftast om att göra ett bra intryck, sälja in sig själv. Det är jävligt sällan ens kompetenser har särskilt stor tyngd, enligt min erfarenhet. Man ska bete sig som om man fikar med en kompis. Avslappnat och hjärtligt.

[Green Toluhu]

Jisses, “here we go again”. Ja “ta dig i kragen” är ju det sista man behöver att höra, när man mår som du. Jag anar inte varför du inte får jobb, hur du söker, vad du kan, och vad du vill. Det handlar nog mycket om hur man formulerar sitt “personliga brev” och sin CV. Jag var arbetslös för ett tag sen, men av någon anledning fick jag jobb direkt när jag började söka. Så jag kunde välja. Jag hade lagt in mitt CV + BREV, Så det var arbetsgivare som kontaktade mig, och inte tvärtom. Man får försöka att “sälja sig själv” utan att låta skrytig. Att vara positiv, självgående, flexibel, initiativrik, ödmjuk, är bra egenskaper att ha med. Korta brev. Korta meningar som fånger läsaren.

Nu är det förvisso vanliga “knegajobb” för min del, men man måste ju anpassa varje sök till det specifika jobbet man söker, fast man har “en mall”. Ge inte upp! Var envis! Och all lycka till. Klart det finns jobb för dig med. Ps: prata aldrig lön vid en intervju, ge ett intryck av självsäkerhet och självförtroende. Var positiv. 💖🙏

[Indigo Vutaqy]

Hej

Dina betyg kanske kan räcka ändå till någon utbildning. Inte alla utbildningar har höga betygskrav.

Men det finns ju också yrkesutbildningar, kanske någon av dem kan passa? Där är det inte bara betygen som man konkurrerar med, utan personlig vilja etc. Vissa utbildningar tar in alla som söker för att branschen efterfrågar arbetskraft.

Har du bett om hjälp med CV, personligt brev och att träna inför anställningsintervju?

Hur känner du för att jobba inom vården? Man kan jobba som personlig assistent utan utbildning och erfarenhet.

Du kan hitta din väg! Ge inte upp!<3