Jag har mått dåligt i 30 år. I takt med detta har även min fysiska hälsa långsamt förfallit. När jag var ung var jag vältränad, smal och stark.
I dag är jag fet och oroar mig över diabetes, högt blodtryck, hjärt-kärlsjukdomar och stroke.
Jag har åtskilliga gånger försökt att ta mig i kragen och ordna upp mitt liv. Men jag faller alltid ned i samma mörka hål igen. Ett hål av depression och tankar om hopplöshet och meningslöshet.
Jag vågar inte ta kontakt med vården för att kolla upp mina värden. Jag har haft alldeles för tät kontakt med vården i alla dess former. Både för det fysiska och det psykiska.
Jag är livrädd för vad de ska hitta för fel på mig och jag är totalt livrädd för sprutor. Vad gör jag ifall jag måste börja sticka mig själv flera gånger varje dag? Jag kommer inte att klara av det.
Allt undvikande genererar massor av ångest. Det tar en massa energi att undvika dessa tankar hela tiden. Energi som jag borde använda till annat.
Jag vet att jag borde ringa vårdcentralen i morgon och boka en undersökning, men jag vågar inte. Jag orkar inte ha en sak till att oroa mig för. Dessutom orkar jag inte med skuldbeläggandet från vård och anhöriga. Jag vet att jag är fet, jag vet att det är farligt. Men anledningen till att det har blivit så här beror på min livslånga psykiska ohälsa och att jag hela tiden får kämpa med att hålla näsan ovanför vattenytan och få vardagen att fungera hjälpligt.
Jag har en kontakt inom psykiatrin, men jag vågar inte ta upp detta ämne med personen i fråga.
Snälla, ni behöver inte påpeka vilka risker jag tar genom att inte söka hjälp. Det vet jag så bra själv.
