Min dotter mår så dåligt men vägrar ta emot hjälp

Jag vet inte vart jag ska ta vägen snart!

Min 13-åring mår jättedåligt. Hon får utbrott av småsaker och får panik av så gott som allt. Hon har varit till skolan tre gånger den senaste terminen, men varit en sk hemmasittande i över två år nu.

Jag är hennes stora trygghet, men det betyder också att jag får ta emot all skit från henne.

Nu är hon borta på en resa med sin pappa och syskon, men skickar mig hysteriska och till slut jättearga SMS om att hon MÅSTE HEM.

Så här har det varit länge nu. Det började lite smått med magont när hon var mindre, som jag nu tror var ångest.

Jag har ingen möjlighet att hämta henne och jag klarar inte av den här terrorn. Så känns det! Självklart vet jag att det är för att hon mår dåligt, men jag klarar det inte längre. Det bara ökar! Hon vägrar ta emot hjälp. Två gånger följde hon med till BUP, men sen vägrade hon mer. Det här får mig att spricka snart! Jag har problem på jobbet också som till stor del beror på alla gånger jag varit hemma för att hon inte kan vara ensam. Grannarna klagar på hennes utbrott och min sambo/ hennes pappa förstår henne inte alls.

Jag har stängt av min mobil för att jag inte klarar av det längre. Hon kommer att vara så arg när hon får kontakt med mig igen. Hon blir arg på mig när jag säger att det är jobbigt för mig också och som sagt är det hon som mår sämst, men jag orkar inte mer. Jag gråter varje dag, överallt, för att det aldrig tar slut.

Snälla någon, har någon nåt tips på vad jag ska göra? Det här går inte längre. Jag vill rymma från mitt liv. Klarar inte mer.

Förlåt om det här blev vimsigt, men jag kan inte tänka klart just nu.

 

Anonym skrev:

Jag vet inte vart jag ska ta vägen snart! Min 13-åring mår jättedåligt. Hon får utbrott av småsaker och får panik av så gott som allt. Hon har varit till skolan tre gånger den senaste terminen, men varit en sk hemmasittande i över två år nu. Jag är hennes stora trygghet, men det betyder också att jag får ta emot all skit från henne. Nu är hon borta på en resa med sin pappa och syskon, men skickar mig hysteriska och till slut jättearga SMS om att hon MÅSTE HEM. Så här har det varit länge nu. Det började lite smått med magont när hon var mindre, som jag nu tror var ångest. Jag har ingen möjlighet att hämta henne och jag klarar inte av den här terrorn. Så känns det! Självklart vet jag att det är för att hon mår dåligt, men jag klarar det inte längre. Det bara ökar! Hon vägrar ta emot hjälp. Två gånger följde hon med till BUP, men sen vägrade hon mer. Det här får mig att spricka snart! Jag har problem på jobbet också som till stor del beror på alla gånger jag varit hemma för att hon inte kan vara ensam. Grannarna klagar på hennes utbrott och min sambo/ hennes pappa förstår henne inte alls. Jag har stängt av min mobil för att jag inte klarar av det längre. Hon kommer att vara så arg när hon får kontakt med mig igen. Hon blir arg på mig när jag säger att det är jobbigt för mig också och som sagt är det hon som mår sämst, men jag orkar inte mer. Jag gråter varje dag, överallt, för att det aldrig tar slut. Snälla någon, har någon nåt tips på vad jag ska göra? Det här går inte längre. Jag vill rymma från mitt liv. Klarar inte mer. Förlåt om det här blev vimsigt, men jag kan inte tänka klart just nu.

Ber om ursäkt att jag skriver här. Då jag inte har varken tips eller råd, eller liknande erfarenheter. Jag vill egentligen bara säga att jag läst, och känner med dig. Ser också framför mig hur hemskt du har det, i den mån jag förstår. Skulle också vilja ta bort och lätta lite på din stakt förmodade känsla av stora samvetskval, som jag gissar att du har, för att du nu så starkt känner att du fått nog. Jag dömmer dig i alla fall inte! Sen grannarna som klagar, tänk om de kunde hjälpa dig istället, istället för att förvärra.

[Yellow Sikuvi]

Anonym skrev:

Jag vet inte vart jag ska ta vägen snart! Min 13-åring mår jättedåligt. Hon får utbrott av småsaker och får panik av så gott som allt. Hon har varit till skolan tre gånger den senaste terminen, men varit en sk hemmasittande i över två år nu. Jag är hennes stora trygghet, men det betyder också att jag får ta emot all skit från henne. Nu är hon borta på en resa med sin pappa och syskon, men skickar mig hysteriska och till slut jättearga SMS om att hon MÅSTE HEM. Så här har det varit länge nu. Det började lite smått med magont när hon var mindre, som jag nu tror var ångest. Jag har ingen möjlighet att hämta henne och jag klarar inte av den här terrorn. Så känns det! Självklart vet jag att det är för att hon mår dåligt, men jag klarar det inte längre. Det bara ökar! Hon vägrar ta emot hjälp. Två gånger följde hon med till BUP, men sen vägrade hon mer. Det här får mig att spricka snart! Jag har problem på jobbet också som till stor del beror på alla gånger jag varit hemma för att hon inte kan vara ensam. Grannarna klagar på hennes utbrott och min sambo/ hennes pappa förstår henne inte alls. Jag har stängt av min mobil för att jag inte klarar av det längre. Hon kommer att vara så arg när hon får kontakt med mig igen. Hon blir arg på mig när jag säger att det är jobbigt för mig också och som sagt är det hon som mår sämst, men jag orkar inte mer. Jag gråter varje dag, överallt, för att det aldrig tar slut. Snälla någon, har någon nåt tips på vad jag ska göra? Det här går inte längre. Jag vill rymma från mitt liv. Klarar inte mer. Förlåt om det här blev vimsigt, men jag kan inte tänka klart just nu.

Hej! Jag beklagar verkligen er situation, det måste vara extremt frustrerande att vara den som får ta hela smällen av henne mående och att inte veta hur du ska hjälpa henne.
Du skrev att hon mycket sällan är i skolan och nu är det ju dessutom sommarlov. Så vad gör hon om dagarna, har hon något att sysselsätta sig med?

Jag tror det hade varit positivt om hon hade kunnat sysselsätta sig med en hobby av något slag.

Mår ett barn dåligt så tror jag skolan måste anpassa sig för att din dotter ska finna lösningar när hon får utbrott eller får panik.

Jag har ADHD och Borderline. Jag hade utbrott och känslostormar väldigt ofta och slängde stolar, svor och smällde i dörrar. Något som hjälpte mig till en del var att t.ex. få sitta själv ibland i en lugn studiemiljö. Hade även en stödpedagog som stöttade klassen generellt och som följde med mig då jag mådde dåligt och ville ut ur klassrummet.

Ofta triggade mina utbrott av att jag blev missförstådd, tillsagd då jag inte ansåg att jag gjort fel eller att jag faktiskt blev anklagad trots att jag inte gjort något. Det kan hända att lärare ibland “antar” att det är just “den där” personen som stökat till det bara för att det hänt tidigare.

Ett exempel för mig kunde vara att jag gärna pratade med bänkkamrater och gick runt istället för att sitta vid bänken och blev tillsagt. Sen när jag väl skötte mig och en bänkkamrat tog initiativet och pratade med mig istället och jag besvarade detta så kunde jag bli den enda tillsagda. När jag väl sa att personen hade pratat med mig först så kunde man få höra “jag såg att det var du” osv.

Vi kom överens jag och min stödpedagog tillsammans med läraren i klassrummet om att känns det som jag vill lämna skolan, blivit missförstådd eller mår dåligt så är det okej att gå ut och sätta sig i korridoren en stund. Liksom, inget drama för någon part. Något som var positivt var även att få åka till BUP på skoltid en timme och få prata ut där, pyssla lite och dessutom var det stödpedagogen som jag åkte dit med. Fick välja ut nån festis och godis där på plats. Nån gång bjöd stödpedagogen mig på fika också en sväng. Lite av detta tog på skoltiden MEN det var bättre än inget.

Därför brukar belöning funka bättre än begränsningar och straff. Uppmuntra och visa extra uppskattning då små framsteg görs. Nu vet jag inte hur du gör och vilken taktik du brukar använda. Jag skriver inte detta som att jag angriper eller säger att du gör fel just nu.

Jag vill understryka att jag inte ifrågasätter dig och hur du hanterar saker utan jag vill bara ge så goda råd jag kan. Det hade varit riktigt bra om hon fått gå mer till BUP alt. prata med någon på skolan. Kurator exempelvis.

Försök att inte vara så hård mot dig själv heller. Du gör säkert ditt bästa utifrån dina förutsättningar. Skulle du ha kontakt med socialtjänsten ev. försäkringskassan så tror jag du skulle kunna få hjälp med avlastning i hemmet ibland. Att få varva ned, ta hand om dig själv och stöd i hemmet ibland. Något som är viktigt för en mamma också, ni har precis lika många behov som alla andra. En utvilad och glad mamma ger bättre förutsättningar!

Nu har du inte nämnt något om ADHD eller någon annan diagnos men skulle det vara så att någon i familjen eller nära har det, så kan det vara viktigt att undersöka detta. ADHD är väldigt ärftligt. Borderline eller EIPS som det också heter är något som kan vara värt att kika på.

Hur ser samarbetet ut med hennes far? Tar han ansvar eller samarbetar för att din dotters situation ska förbättras? Det är okej om du inte vill svara på det!

Du gör ditt bästa efter dina förutsättningar! Styrkekram, mvh 22-åring!