Hej.. länge sedan jag skrev något här.
Jag är nu 5 veckor helt utan självskadebeteende, och det är 3 månader sedan sista överdosen.. kom ut från Bup avdelning för 2 månader sedan.
Men ja jag saknar att vara synligt sjukt. Nu när jag ej skadar mig utåt eller åker ambulans så blir jag fan inte sedd, varken av familj eller vården.
Men blir glömd. Hamnar mellan stolarna, så som jag gjort hela mitt snart 18 år långa liv.
Att växa upp med en ensamstående mamma som använder alkoholen för att dämpa sina egna känslor har förstörd min syn på vuxenvärlden. Jag litade inte på någon. Tog flera år i egen smärta innan jag på något vis berättade för vuxenvärlden hur jag hade det. Men ändå agerad ringen förens det gick till ett första suicid försök i början av året.
När jag precis fått en ok behandlare på bup, fått verktyg, fått relation med min mamma- så måste jag flytta från min mamma och mitt sammanhang pga soc.
Dragen ut mitt sammanhang. Ingen skola på ett läsår. Alla förväntar sig att jag ska börja må bättre?! När jag blir ryckt ur mitt sammanhang. Utan vardag..
Jag går sönder inombords. Går inte en dag utan att vilja skada mig eller ta en överdos. Saknar på något sätt sjukhusmiljön. Att någon ser mig. Att betyda något.. Bli förstådd. Där var jag inte konstig. Det förväntades inte för mkt av mig.
Jag är så ensam.
Är ingen utan min psykiska ohälsa.
Dras varje dag till att falla. Är bara en tidsfråga.
