Maktlöshet

Svårt att sova idag.Har haft sucidal tankar ett tag.Jag fick veta att jag har full arbetsförmåga av FK i ett annat yrke.Så jag måste trots jag har ett arbete ,lämna det och skriva in mig på AF.Tror jag.

Jag drabbades av våld på jobbet och utvecklade PTSD.Jag har inte fått vård för det eller någon trauma terapi.

Jag triggar igång får ångest och panikattacker.Har förhöjt vaksamhetsläge ,på vakt.

Känner mig värdelös och maktlös.

Känner skuld och skam över att jag utvecklat PTSD även för alla gånger jag sitter i ett hörn och skakar.

Jag känner mig som en strykrädd hund.

Jag behöver vård ,få läka inte ett nytt jobb just nu.Det är bara ett ytterligare misslyckande som får mig att känna mig ännu mer värdelös.

 

Förstår det du känner angående fk och att behöva vara sjukskriven. Jag har oxå alltid svårt att få sjukskrivning. Det blir stopp redan hos läkaren som menar att det är bättre att gå till ett jobb varje dag än att vara hemma och vara “isolerad”… Men om jag får intyg av någon läkare till slut, är det stopp hos fk istället. Ingen verkar se att jag är för sjuk för att klara av ett arbete. Och de verkar inte förstå när jag berättar om mina hinder.Jag har jobbat ändå, var ju tvungen för att kunna äta och bo…Så jag gick in i väggen till slut och nu är det otänkbart att jag skulle kunna jobba, jag orkar max en, två aktiviteter per vecka. Och då är det inte ens jobb utan att åka och göra något ärende eller träffa folk i en verksamhet ett par timmar.Det är max vad jag orkar. Men även det tar emot och är kämpigt. Ibland orkar jag med max en timma (i veckan)sedan måste jag åka hem. Hur ska jag då orka jobba?

 

Anonym skrev:

Förstår det du känner angående fk och att behöva vara sjukskriven. Jag har oxå alltid svårt att få sjukskrivning. Det blir stopp redan hos läkaren som menar att det är bättre att gå till ett jobb varje dag än att vara hemma och vara ”isolerad”… Men om jag får intyg av någon läkare till slut, är det stopp hos fk istället. Ingen verkar se att jag är för sjuk för att klara av ett arbete. Och de verkar inte förstå när jag berättar om mina hinder.Jag har jobbat ändå, var ju tvungen för att kunna äta och bo…Så jag gick in i väggen till slut och nu är det otänkbart att jag skulle kunna jobba, jag orkar max en, två aktiviteter per vecka. Och då är det inte ens jobb utan att åka och göra något ärende eller träffa folk i en verksamhet ett par timmar.Det är max vad jag orkar. Men även det tar emot och är kämpigt. Ibland orkar jag med max en timma (i veckan)sedan måste jag åka hem. Hur ska jag då orka jobba?

Hej Purple kuvisu.

Det är viktigt att få sin egen upplevelse bekräftad,ingen annan kan ta sig tolkningsföreträde för hur vi mår.För ingen annan kan känna det vi känner eller hur vi egentligen mår.Det är våran sanning.Berättar man den så borde man få stöd och hjälp för att må bättre.Inte nonchaleras av vården eller Försäkringskassan.

Jag vaknade med lite mer energi än vanligt och skrev till vården.Skrev som det var precis allt.Jag förklarade att inte bli lyssnad på ,inte trodd , bli exkluderad får mig att känna mig maktlös och värdelös.Jag satte ord även på suicidal tankarna.Jag kom till en gräns där jag känner.Jag har ingenting att förlora i anseende , normalitet eller prestige.

Per automatik när man ifrågasätter systemet så ska man scannas av för diagnoser.När blev sanning en sjukdom? .Ja ,jag vet att det är min upplevelse av verkligheten och behöver inte vara någon annans sanning.Men likväl kräver den respekt precis som din sanning.