Jag är inte särskilt gammal men hela min uppväxt har bestått av problem. Jag skulle säga att jag inte haft särskilt stor kontroll över situationen. Mina föräldrar är helt enkelt dåliga föräldrar, de har tre barn ett av dem som är jag går kvar i skolan. De andra två är antingen kriminella, missbrukare eller prostituerade. Båda mina syskon har försökt avsluta sina liv. Jag har inte gjort det ännu. Jag har levt lite för dem försökt göra livet lite lättare för dem. Mina föräldrar är inte alls engagerade i någon av deras barns mående.
Efter många år har jag insett att det inte verkar vara värt det. Bördan är för tung att bära. Jag brukar vara rationell och kunna se över allting men nu har det blivit för mycket för mig. Jag har ingenstans att ta vägen. Jag har ingen att vända mig till. Jag känner mig ganska ensam i allt. Även om jag är i ett rum fullt av människor känner jag mig ensam. Jag ser ingen utväg från all misär annat än att lämna allt. Egentligen vill jag bara fly landet och börja om men det går inte.
Vet inte vart jag vill komma med detta inlägg. Vill bara dela med mig av det jag känner. Kommer inte ta livet av mig även om det känns hopplöst. Måste leva för att se om det blir bättre. Man kanske måste bita ihop i några år till jag vet inte.
