Livet kanske helt enkelt inte är min grej.

I början av året vändes mitt liv upp och ner och allt jag kämpat för rasade samman inom loppet av två veckor. Jag levde i förnekelse under en lång period och stängde av emotionellt för att klara av dagarna, men verkligheten kom tillslut ikapp mig. Dagarna dominerades av ångest, sorg, rädsla och ilska. Idag känner jag mig totalt likgiltig inför framtiden och mitt mående har blivit mycket oförutsägbar och likaså mina handlingar. Känner mig verkligen helt lost och denna sida hos mig är mycket främmande vilket skrämmer mig.

Det är en stor sorg att förlora livslusten när man kämpat i många år för att återfå den. Vart och hur finner man orken till att börja om på ruta ett?

Du har ju börjat genom att skriva här – saker känns aldrig så jävliga om man delar med sig av dem.

Har du sökt någon vård eller samtalskontakt?

kram från en cybervän

Du kanske har rätt. Ensamheten gör det väl inte mycket lättare.

Och absolut, jag har varit inskriven inom psykiatrin sedan länge så jag har både samtalskontakt och medicingering.

Tack, du får en kram tillbaka!

 

Ja ensamhet är jobbigt. Hurdan är din ensamhet – är det en ensamhet som beror på att du har svårt att ta kontakt med människor eller en som orsakas av att du mår dåligt eller något annat?