Livet känns hopplöst

Tjena. Varning för långt inlägg. Jag tog studenten för cirka 2 år sedan och då kändes det bra, jag hade absolut inga toppbetyg men jag gick ut gymnasiet med godkänt i allt och högre betyg i flera ämnen. Jag har aldrig varit supersocial och populär och kanske haft lite udda intressen men jag har inte varit så mobbad och jag har liksom alltid haft ett par vänner.

Sen började det jobbiga, efter gymnasiet tänkte jag att nu är jag värd att ta de lugnt nån månad och sen tänka över vad jag vill göra, jag åker till Thailand i några veckor och när jag kommer hem skriver jag in mig på Arbetsförmedlingen. Jag borde tagit jobbsökandet på större allvar kanske men till våren kommer jag in på en utbildning där jag gillar de andra kursarna och början trivdes jag men tentorna gick inte bra och jag slutar gå dit och samtidigt börjar jag dricka mer alkohol och samtidigt får jag en större summa från mitt försäkringsbolag pga min aspergerdiagnos och då jag inte har så bra konsekvenstänk så lägger jag en stor del av pengarna på att festa, en utlandsresa samt köpa lite onödiga prylar.

Sen fortsätter jag studera men byter kurs men detta går inte heller och sen när jag inte beviljades mer CSN så hoppar jag av och söker jobb, extremt dålig tajming då Covid19 kommer i samma veva och allt skiter sig för mig då jag varken har studier på gång och utsikten att få jobb är inte bra alls, och AFs program för personer med funktionshinder har i princip varit nere sen pandemin började.

Jag har sökt hundratals jobb, varit på flera intervjuer osv. men till ingen nytta. Dessutom har jag dragit på mig en del skulder och det jag får av Försäkringskassan varje månad räcker knappt till att betala av de lån jag har, samtidigt är jag trött på att bo hemma och mina föräldrar är extremt oförstående för min situation även om jag kanske inte berättat allt för dem pga att dem blir extremt arga.

Jag vet att detta är mitt eget fel men jag ser ingen utväg. Jobb verkar långt bort och egen lägenhet ännu längre bort. Om inte jobb löst sig innan månaden är över så vet jag inte om jag pallar att leva mer.

En person sa till mig att Ditt liv är inte värt att leva och han har nog rätt 🙁

Hej!

Har läst igenom det du skrivit 🙂 Jag tycker att det är starkt av dig att du delar med dig och sätter ord på dina tankar och känslor.

Det är så viktigt att du vet att du inte är ensam. Även om det kan kännas som att dina föräldrar inte förstår dig så finns det så många andra som gör det 😊 Som är i liknande situation eller har varit.

Låter som att du har ett första mål- att bo i en egen lägenhet och att du har drivkraften att komma dit.

Jag skulle rekommendera att du tar fram ett papper och skriver ner dina kortsiktiga mål. Och vad som kan ta dig dit. Brukar själv göra det för att allt ska kännas mer klart och tydligt, och att jag behåller fokus istället för att göra något impulsivt för stunden.

Något speciellt du skulle vilja jobba med?

Det finns sån stor potential inom oss! Ibland är det lätt att fastna på det som inte fungerar så bra just nu.

Finns det något som du gillar att göra som du känner att du är bra på? 😊