Livet blir bättre, men allt känns hopplöst

Jag har sedan en ung ålder haft ett flertal diagnoser (kronisk depression, GAD, autism och ängslig personlighetsstörning) och föll i vuxen ålder ner i ett hål av arbetslöshet, ingen inkomst, för sjuk för att jobba men inte sjuk nog för att stanna hemma enligt FK, droger, psyk akuten, alkohol m.m… Tog mig ur allt det där för 2 år sedan och livet är nu bra med studier, inkomst, ett fantastiskt förhållande, katt och stabilt boende.

Trotts att allt ser bättre ut så känner jag en sån extrem hopplöshet sen några veckor tillbaka… Studierna går inge vidare pga hög frånvaro som i sin tur kommer från depressionen bl.a.

Jag har drömmar om att bli barnmorska, även om det kanske inte är ett realistiskt mål för mig, då jag inte ens klarar av att gå till skolan överhuvudtaget… Liksom dagens utmaning är att gå och hämta posten…

Jag självskadar inte, men har självmordstankar på grund av hopplösheten. Vet inte vad jag ska göra… ser på min sambo hur ledsen det gör honom att se mig må dåligt och inte kunna göra något åt det. Hör på mina föräldrar hur ledsna de blir när jag bara klickar när de ringer, men jag klarar inte av att prata med någon.

Allt känns så jobbigt… Det var skönt att skriva av mig lite.

Det är väldigt starkt av dig att ge uttryck för dina tankar och känslor! Du beskriver verkligen en otrolig resa och jag blir så imponerad när jag läser den! Det är därför inte så konstigt att vilja att allt ska fortsätta på den där fina banan som visade sig efter all smärta och oro. Trots att motgångar kommer och går så är det i min mening viktigt inte glömma det faktum att den otroliga resa som du gjort fortfarande är gjord och inte kan göras ogjord av att depressiva symptom och tendenser visar sig återigen.

Jag vet inte vad jag vill ha sagt egentligen men jag tror att det handlar om att säga: You go! Du är amazing och stark som bara den! 

Hej,

 

Jag är helt ny här! Som nämnts ovan är jag imponerad över hur du har kommit frammåt. Tar du något mot depressionen? Försöker du röra dig och sover du ordentligt? Fungerar maten? Jag brakade själv ihop i somras och lyckades ta mig ut och springs. Först pyttesträckor, sen mite längre. Jag vet inte om det är en väg att gå. Jag funderar själv på att föreslå piller mot nedstämdhet vid nästa besök hos läkaren.

Försök att känna dig stolt över vad du har åstadlommit

Jag vet att det är svårt men nyttigt. Jämför dig inte med andra.

Lycka till!!