Lite vilsen kanske

Vilken jobbig situation. Du skriver att du är fast i ett mönster. Är det vardagen du syftar på då, relationer, handlingar eller något annat?

Jag tänker att du behöver inte veta vad du vill för att förändra något i ditt liv, ibland måste man bara tillåta sig att upptäcka. Och att vara uppmärksam på sitt mående i olika situationer. Vad ger påfyllnad? Vad dränerar? Vad är likgiltigt för mig? En tankelek jag brukar ägna mig åt ibland är ”vad skulle jag göra om det inte fanns några hinder?”. Jag har lärt mig mycket om mig själv på det viset. För ofta tycker jag att det är så att man inte får fatt i sin vilja eftersom att man någonstans redan gett upp.

Oj, det är en jättebra tankelek!! Genialisk, faktisk. Och en gigantisk fråga att ställa till sig själv, väl?

Man får inte ångest av det? Alltså att man förstärker ett jahopp det här hade jag velat, men det gååår ju inte.. 

Känner att längtan tänder ett ljus och kastar en skugga över allt samtidigt. Kanske är det därför man gärna undviker att känna efter för mycket vad man längtar efter? Typ att man någonstans som du säger redan bestämt sig för att det inte finns tillräckligt med rätt omständigheter, mod och utrymme?

Har du upplevt det själv? Och hur gör man för att stå kvar i längtan utan att den slår över i hopplöshet? Går det att använda den som drivkraft istället för att drunkna i det där ”det är försent, det går inte”-känslan?

Jo, ibland smyger sig hopplösheten på. Den är verkligen tung. Jag tror inte att man helt kan radera de svackorna, hur vi upplever världen har så mycket med vårt sinnestillstånd att göra. Tror absolut att det ligger något i det du säger, det gör ont att tänka på sådant som känns onåbart. Det jag brukar göra för att motverka/hantera de känslorna är att skala ner mina drömmar en aning och göra en handlingsplan. Jag tar mig själv som exempel:

En av alla tusen saker jag skulle vilja göra om det inte fanns några hinder är att ha en gård med massa djur som är i desperat behov av ett hem. Av det kan jag lära mig flera saker:

a) Djur ligger mig nära om hjärtat. Jag mår bra av att vara i djurs närhet.

b) Jag vill känna att jag gör skillnad i världen.

c) Jag mår bra av att vara nära naturen.

 

Nästa steg är att fundera på vad som ligger (nästan) inom räckhåll här och nu:

* Jag skulle kunna volontärarbeta på något djurhem
* Jag kan spendera tid ute i naturen
* Jag kan adoptera djur
* Jag kan utforska andra områden där jag också känner att jag gör nytta

 

Steg 3 är att fundera på vad jag behöver göra för att nå ovanstående mål:

* Jag behöver klara av vardagen, som städ, tvätt, disk osv.
* Jag behöver lära mig att hitta en balans mellan vila och återhämtning och veta mina egna gränser
* Jag behöver känna mig tryggare med att gå utanför dörren
* (och säkert en hel del mer)

Sista steget är att göra en handlingsplan. Utifrån ovanstående har jag:

* Bett om stöd i det vardagliga med målet att skapa rutiner och hitta en stabil grund att stå på

* Fortsatt min kontakt på psykiatrin

* Börjat röra mig mer utanför hemmet och träffat andra personer

* Börjat uppmärksamma vad som tar energi, hur mycket tid det tar och hur mycket tid jag behöver för att återhämta mig (samt respekterat mitt behov av återhämtning)

 

Nu har jag ett mål som är görbart och en handlingsplan för att nå dit. Jag har satt ribban på en nivå som det känns som att jag skulle kunna nå fram till, jag har visualiserat vägen dit och ser att jag faktiskt är på väg. Det känns (oftast) inte längre hopplöst. Och när det känns hopplöst, då tittar jag tillbaka på min nedskrivna handlingsplan och påminner mig om att jag faktiskt är på väg.

<3 Wow, stort tack! Tycker verkligen du har brutit ner något stort till hanterbart.

Det väcker samtidigt en nyfikenhet mig.. När jag läser om din dröm – att ha en gård med djur i behov av ett hem så känns det så levande och vackert. Ju längre in i svaret jag kommer dock när jag läser desto mer undrar jag: känner du att du kommit närmare själva kärnan i den drömmen? Eller är det mer att du skapar förutsättningar för att kanske en dag kunna ta steget?

Undrar mest för att jag själv funderar så mycket på just det där, att det ibland känns som att man kan planera och tänka så mycket kring sin längtan att man nästan tappar kontakt med den. Som att man hela tiden förbereder sig för att leva snarare än att börja leva – om än i liten skala. Kanske är det bara något jag själv känner igen mig i?

Jag ser nog drömmar lite som viskningar om vad man innerst inne vill. Det är inte nödvändigtvis den drömmen som måste realiseras, utan komponenterna den innehåller. Min filosofi är: dröm stort, investera dig i det lilla. Tänk t.ex. om din dröm hade varit att minska den psykiska ohälsan i världen. Det finns massa saker du skulle kunna göra. Kanske utbildar du dig till kurator eller så anordnar du dagliga promenader i ditt närområde (eller något annat). I slutändan är det investeringen i den enskilda individen eller det närmaste grannskapet som kommer att göra störst avtryck. Flänger du hit och dit utan att ge tid och engagemang åt det lilla, då missar du hela målet. Och själva resan är målet. Drömmen är bara färdriktningen.

Så att sätta ett värde på det som är här och nu tror jag är nyckeln. Vi kan aldrig bestämma hur våra liv kommer att bli, hur mycket vi än försöker. Det kommer ständigt att hända nya saker, vi kommer att få nya insikter, nya inslag i livet och nya hinder att ta itu med. Det är ingen mening att försöka styra vart vi hamnar. Men vi kan ta ut en kurs och röra oss framåt och det är nog hela meningen.

Detta! Du beskriver verkligen så bra som jag själv har känt och fortfarande känner. Jag hann dock bryta ihop och blev sjukskriven för utmattning. Nu är jag liksom i någon annan fas som känns mer klar, men som är minst lika läskigt.

Hur ser din livsituation ut? Vad är det du tror skaver mest egentligen? Har du uttryckt dina känslor till någon? I så fall är det någon som förstår, eller får de/dem dig att känna dig ännu mer att du vill bryta upp och gå en annan väg?

 

Jag är less på att bara prata om framtiden, och vill känna och leva nu också. Det känns som jag levt i ett konstant missförstånd, där jag också spelat med för att det förväntas av mig. Både på jobbet och privat.

Jag vill tillägga att det ofta känns som att saker jag pratar om, drömmer om, oftast tas emot som en omöjlighet. Typ ”Du är rolig du”.

Kanske är jag naiv, men jag är less på att dra ut spontanitet och mod hos andra.

 

Man tror ofta att så mycket saker kan gå fel om man vågar bryta upp och följa något man verkligen känner för, men som låter helt galet för andra. Men kommer det inte garanterat gå riktigt fel, om man inte gör det?

 

Vad är mest säkert egentligen?

Wow Indigo, det är så bra det du skriver. Drömmen är riktningen, men hur den materialiserar sig kommer att bero på omständigheter man inte fullt kan kontrollera.  Det man kan göra är börja där man är och känna efter. Jag har haft drömmar där jag insett att jag vill vara där tedan, men faktiskt inte riktigt vill gå vägen dit.

Drömmar är klurigt, de kan bli förlamande men precis som du skriver handlar det ofta om beståndsdelarna man längtar efter och där kan man vara öppen för att de kommer i olika gestaltning.  De är som pusselbitar i ens liv man inte vet hur de ser ut förrän man prövat sig fram  och det stämmer.  Att hålla drömmen levande är för mig just att vara öppen för beståndsdelarna, så att man kan börja där man är och ta sig i riktningen man vill.

Känner igen mig i i att omvärlden ofta är oförstående. Tror det är bra att inte berätta om sina drömmar för alla. Många målar lätt upp sina fantasibilder av det konkreta målet man beskriver i  sina huvuden och de kan inte föreställa sig vägen eller hur det kan komma att se ut. Fattar de inte så lyssna inte, skulle jag säga.

 

Tror vissa människor fattar grejen och klarar att vara positiva till andras drömmar, men långt ifrån alla.

Drömmar är för mig ratt hålla irktningen i de vardagliga små stegen. Ibland tappar man bort den och ibland vågar man inte följa den men det är aldrig för sent.

En väldigt förenklad jämförelse är med pengar. Om min dröm är att ”bli miljonär” så kan jag bryta ner det till attbörja månadsspara. Miljonär kanske innebär för mig en känsla av frihet att köpa saker eller bara trygghet.  Om jag inte kan månadsspara alls under en lång period, varför skulle jag inte kunna ha kvar drömmen och börja spara igen? Varför skulle det vara misslyckat om aldrig lyckas få ihop mer än en tiondel? Jag har ju fått mer av beståndsdelarna trygghet/frihet än om jag aldrig börjat ta de små stegen och drömmen om en hägrande miljon var det som drev mig.

 

Det jag försöker få fram med miljonen är att drömmar kan uppfattas som väldigt konkreta, men jag tror att de oftare är mer en fråga om en mental bild som inte är så fast i konturerna och orörlig som den kan verka. De är mer  konkretiseringar av ens djupare drivkrafter och längtan.