Lever ensam och isolerad med djup depression

Hej! Blev medlem här idag och tänkte att jag kan göra ett sista försök att se om någon kan hjälpa mig att se en väg ut ur det här, innan jag kastar in handduken. Självmordstankarna ökar i styrka för varje dag. Alla dagar ser likadana ut. Jag kommer inte ur det.

Ska hålla mig kortfattad. Jag lever ensam, är snart 30 år gammal, har inga vänner där jag bor – dvs inget socialt kontaktnät, har inget jobb pga psykisk ohälsa (praktik på gång men depressionen står i vägen), släkten bor många mil bort. Varit deprimerad sedan 13årsåldern. Haft regelbunden kontakt med psykiatrin men har i nuläget ingen samtalsterapeut (gått igenom över 10 olika antidepp, stämningsstabiliserande och annat – inget ger effekt).
Min livssituation i nuläget ser ut som följande:
Går knappt utanför lägenheten längre förutom när jag måste handla mat. Tillbringar all tid i sängen eller i soffan framför netflix. Har inga vänner i närheten (och depressionen gör att jag inte orkar åka för att hälsa på dom). Känner mig tom, ensam, allt är meningslöst och jobbigt.

Det här var väldigt kortfattat och jag känner att jag inte får fram hur stort mitt lidande är. Det värsta är att det känns som att jag är i en hopplös situation som inte går att lösa. Jag är den enda som kan hjälpa mig själv men jag har inte ens motivation till att kliva ur sängen dom flesta dagarna, så hur ska jag orka söka praktikplats eller åka flera mil för att träffa någon och umgås med? Det skulle inte märkas om jag försvann. Det kan gå många dagar utan mänsklig kontakt (och då är det ett hej från kassörskan i mataffären). Jag har inte orken eller ens viljan att förändra mitt liv, jag borde väl vilja ge mig ut och aktivera mig men jag ser ingen mening med någonting, det har känts så länge nu. Förut kunde jag tvinga mig men det går inte längre Jag känner ingen glädje när jag gör saker. Är som en robot. Jag är inte intresserad av livet eller nyfiken på framtiden. Jag ser ingen anledning att fortsätta leva. Jag lever för min mammas skull, men det har jag gjort i flera år, men  hur länge är det hållbart. Bara jag själv kan förändra min situation och jag är för apatisk för det… Har inget skyddsnät nu när jag mår så dåligt. Och det hade inte spelat någon roll om jag hade det för det är jag som måste göra jobbet och jag klarar inte av det.

Snälla hjälp…

Hej jag känner igen mig i isolering grejen…

Det är sjukt jobbigt när man hamnar där och kör fast, jag hade personligen en sån fas under vintern  (bor numera i Norrland) antar att jag är en väldigt känslig person med tenraklerna utåt jag blev hemskt påverkad helt omedvetet av att det var mörkt under ett par månader varje dag och slutade äta och gå ut stängde av mobilen slutade umgås med vänner och började få mycket panik ångest attacker fler än vanligt.

Det viktigaste jag gjorde för att ta mig ur den svåraste tiden var att gå upp på morgonen klä på mig fixa till mig äta och gå utanför dörren bara och andas lite. Iallafall göra det till en tvångs rutin efter ett tag blir det lättare jag låter säkert som en jävla kärring nu men gör dom självklara sakerna på utsatta tider typ: 08.00 ta en dusch 09.00 ät frukost och sminka dig  ( viktigt att pyssla om dig även när man inte har lust) 10.00 ta på dig skorna o plugga i hörlurarna o sätt dig ute nånstans sen käka lunch samma tid ja du fattar budskapet, gör du det så får du en struktur och känner att du får saker gjort och du kommer automatiskt känna att du tar plats det är viktigt.

Synd att jag är en skogs människa annars hade jag bjudit över dig på kaffe och pratat hål i huvet på dig:) ps; blev kanske grötig har massa diagnoser och adhd men jag hoppas du förstod något av de jag skrev iallafall

Anonym skrev:

Hej jag känner igen mig i isolering grejen… Det är sjukt jobbigt när man hamnar där och kör fast, jag hade personligen en sån fas under vintern (bor numera i Norrland) antar att jag är en väldigt känslig person med tenraklerna utåt jag blev hemskt påverkad helt omedvetet av att det var mörkt under ett par månader varje dag och slutade äta och gå ut stängde av mobilen slutade umgås med vänner och började få mycket panik ångest attacker fler än vanligt. Det viktigaste jag gjorde för att ta mig ur den svåraste tiden var att gå upp på morgonen klä på mig fixa till mig äta och gå utanför dörren bara och andas lite. Iallafall göra det till en tvångs rutin efter ett tag blir det lättare jag låter säkert som en jävla kärring nu men gör dom självklara sakerna på utsatta tider typ: 08.00 ta en dusch 09.00 ät frukost och sminka dig ( viktigt att pyssla om dig även när man inte har lust) 10.00 ta på dig skorna o plugga i hörlurarna o sätt dig ute nånstans sen käka lunch samma tid ja du fattar budskapet, gör du det så får du en struktur och känner att du får saker gjort och du kommer automatiskt känna att du tar plats det är viktigt. Synd att jag är en skogs människa annars hade jag bjudit över dig på kaffe och pratat hål i huvet på dig:) ps; blev kanske grötig har massa diagnoser och adhd men jag hoppas du förstod något av de jag skrev iallafall

 

Tack så jättemycket för att du tog dig tiden att svara, det värmer något enormt…
Och tack för ditt tips, angående att få in rutiner. Det där har jag provat ett flertal gånger, att gå upp en viss tid, äta frukost och gå ut. Försöka fylla dagarna med något, vad som helst, och försöka följa ett slags “schema” med bestämda mat-tider. Det funkar ett tag, jag får lite energi och mår aningen bättre (om jag har tur). Sen tappar jag det. Jag är sån med allt känns det som. Jag klarar av det en period och sen ser jag inte meningen med det heller och bara lägger ner det. Jag kanske är ett hopplöst fall ändå. Jag är ändå enormt tacksam för att du besvarade mitt rop på hjälp, bara att veta att någon läst och vill komma med råd – det är mer värt än du kan tro…

Anonym skrev:

Tack så jättemycket för att du tog dig tiden att svara, det värmer något enormt… Och tack för ditt tips, angående att få in rutiner. Det där har jag provat ett flertal gånger, att gå upp en viss tid, äta frukost och gå ut. Försöka fylla dagarna med något, vad som helst, och försöka följa ett slags ”schema” med bestämda mat-tider. Det funkar ett tag, jag får lite energi och mår aningen bättre (om jag har tur). Sen tappar jag det. Jag är sån med allt känns det som. Jag klarar av det en period och sen ser jag inte meningen med det heller och bara lägger ner det. Jag kanske är ett hopplöst fall ändå. Jag är ändå enormt tacksam för att du besvarade mitt rop på hjälp, bara att veta att någon läst och vill komma med råd – det är mer värt än du kan tro…

 

Hej igen jag är rätt dålig på det här med Internet och ursäkta att jag svarar så sent❤ jag känner verkligen igen mig i det du skriver. Är väldigt svårt att upprätthålla alla rutiner man bör skapa sig. Jag kämpat själv i skrivande stund med att försöka hålla någon form av dagligt schema för jag vet att det är bra för mig.

Hur ser dina dagar ut? Jobb skola ?

 

Anonym skrev:

Hej! Blev medlem här idag och tänkte att jag kan göra ett sista försök att se om någon kan hjälpa mig att se en väg ut ur det här, innan jag kastar in handduken. Självmordstankarna ökar i styrka för varje dag. Alla dagar ser likadana ut. Jag kommer inte ur det. Ska hålla mig kortfattad. Jag lever ensam, är snart 30 år gammal, har inga vänner där jag bor – dvs inget socialt kontaktnät, har inget jobb pga psykisk ohälsa (praktik på gång men depressionen står i vägen), släkten bor många mil bort. Varit deprimerad sedan 13årsåldern. Haft regelbunden kontakt med psykiatrin men har i nuläget ingen samtalsterapeut (gått igenom över 10 olika antidepp, stämningsstabiliserande och annat – inget ger effekt). Min livssituation i nuläget ser ut som följande: Går knappt utanför lägenheten längre förutom när jag måste handla mat. Tillbringar all tid i sängen eller i soffan framför netflix. Har inga vänner i närheten (och depressionen gör att jag inte orkar åka för att hälsa på dom). Känner mig tom, ensam, allt är meningslöst och jobbigt. Det här var väldigt kortfattat och jag känner att jag inte får fram hur stort mitt lidande är. Det värsta är att det känns som att jag är i en hopplös situation som inte går att lösa. Jag är den enda som kan hjälpa mig själv men jag har inte ens motivation till att kliva ur sängen dom flesta dagarna, så hur ska jag orka söka praktikplats eller åka flera mil för att träffa någon och umgås med? Det skulle inte märkas om jag försvann. Det kan gå många dagar utan mänsklig kontakt (och då är det ett hej från kassörskan i mataffären). Jag har inte orken eller ens viljan att förändra mitt liv, jag borde väl vilja ge mig ut och aktivera mig men jag ser ingen mening med någonting, det har känts så länge nu. Förut kunde jag tvinga mig men det går inte längre Jag känner ingen glädje när jag gör saker. Är som en robot. Jag är inte intresserad av livet eller nyfiken på framtiden. Jag ser ingen anledning att fortsätta leva. Jag lever för min mammas skull, men det har jag gjort i flera år, men hur länge är det hållbart. Bara jag själv kan förändra min situation och jag är för apatisk för det… Har inget skyddsnät nu när jag mår så dåligt. Och det hade inte spelat någon roll om jag hade det för det är jag som måste göra jobbet och jag klarar inte av det. Snälla hjälp…

 

Hej

jag känner igen mig. Hur mår du idag?

kram

Hej

Hur mår du idag?

kram