Hem > Forum > Hopplöshet > Less på att livet är såhär

Less på att livet är såhär

Visar 4 inlägg - 1 till 4 (av 4 totalt)
3
  • Känner mig så less på att alltid känna mig ensam, oviktig, ful, tråkig, överflödigt. Helt enkelt bara onödigt på jorden. Har inget att komma med för någon.

    Vill inte dö men vill fan inte ha det såhär hela livet heller. Vill inte ha mitt liv, vill ha ett annat.

    Känner bara att det aldrig spelar någon roll hur mycket man än försöker… Känner mig aldrig värt att få samma effort tillbaka. Det suger bara. Hela tiden känns allt bara tungt. Vill också bara få leva och mår bra.

    Har hållt på i några år nu och vet inte hur jag ska ta mig ur det här

    Känner mig så less på att alltid känna mig ensam, oviktig, ful, tråkig, överflödigt. Helt enkelt bara onödigt på jorden. Har inget att komma med för någon. Vill inte dö men vill fan inte ha det såhär hela livet heller. Vill inte ha mitt liv, vill ha ett annat. Känner bara att det aldrig spelar någon roll hur mycket man än försöker… Känner mig aldrig värt att få samma effort tillbaka. Det suger bara. Hela tiden känns allt bara tungt. Vill också bara få leva och mår bra. Har hållt på i några år nu och vet inte hur jag ska ta mig ur det här

    Jag känner igen mig. Känner mig absolut inte ful, tråkig och oviktig, jag är nöjd med hur jag ser ut och med min personlighet,men känner mig jätte-värdelös utåt sett pga att jag är 40+ och har varken utbildning, erfarenhet, jobb, körkort eller något annat som gör att man enligt mig är lyckad. Alltid får jag höra: ”Du ÄR inte värdelös, du är en jättefin människa!” och: ”Status och materiell standard är inte viktigt” Men JO, för MIG är det det!! Jag vill ha något att visa upp, inte för andras skull utan för min egen! Jag vill ha någonting som varar. Har rest och upplevt väldigt mycket i min ungdom, har varit på kändisfester, varit modell både i vågade underkläder och helt naken.. Känns som jag varit med om helgrymma saker men jag vill ha något jag kan plocka fram och visa upp.. tex en snygg bil har man ju kvar och kan använda.. en upplevelse eller ett minne man inte ta fram och använda på det sättet..! Allt är bara minnen och nostalgi… Finns inget som jag har som jag kan ta fram och titta på och visa upp.

    Jag har varit fruktansvärt ensam mestadelen av mitt liv. Jag var en väldigt ensam tonåring som fick tjata mig in på fester, och tjata på vänner (??) att få följa med på det de gjorde. Känner mig ofta ensam än idag men samtidigt vill jag vara själv och inte umgås med folk.. Jag orkar inte med vänskapsrelationer som innebär uppoffringar och krav.. Vill ha vänner som jag kan träffa spontant och inte behöva planera dagar i förväg att träffas! Och jag måste kunna avboka eller tacka nej utan att någon blir sur eller besviken! Varför kan det inte vara som när jag var barn; man gick till den man ville umgås med och ringde på.. Ingen som behövde boka en träff i förväg, eller planera vad som skulle göras..!

    Jag känner mycket sorg och ilska över hur jobbigt livet varit och hur andra har betett sig. Jag vill ha ett annat liv jag också, ett mindre smärtsamt och komplicerat liv. Är less, arg, bitter, hatisk, upprorisk, mot både människor och livet. Tycker att livet har behandlat mig illa och vill hämnas på folk och på livet.. Inte har jag fått någon hjälp av psykiatrin heller, trots att jag haft kontakt med dem sedan tonåren! Jag känner verkligen igen mig i att det aldrig blir bra/bättre hur man än försöker. Alltid nya problem/bekymmer att tampas med! När ska man få njuta av livet?!

    Vad för liv skulle du vilja ha om du kunde välja?

    <3 Fina du, hjärtskärande läsning. Det jag tror är att de här människorna som du har, och tidigare har haft, i ditt liv inte alls lärt känna dig över huvud taget. Vi lever i ett väldigt ytligt och snabbt samhälle där folk verkar tappat förmågan att stanna upp, undersöka och interagera med människor på ett djupare plan. Ta reda på exempelvis dina styrkor, förmågor, personlighet och vad just du kan bidra med – lära känna hela dig helt enkelt.

    Jag tror en idé när det är såhär att man ger betydligt mer än vad man får tillbaka i ansträngning/effort kan vara att skydda sig själv genom att ta avstånd. Hörde någon säga att när folk är liksom övertydliga med att ge en brödsmulor kan man tidigt i en relation identifiera inför sig själv – jaha här är det en brödsmula. Intressant, då vet jag det. Tack för denna totala övertydlighet.

    För att ge rum till en tårta behöver man ofta göra sig av med alla dessa brödsmulemänniskor som inte förmår bättre, tror jag. Det säger också jättemycket om personerna själva när de inte ger tillbaka – det säger extremt lite om dig eller ditt människovärde. Men jag vet precis känslan, den är fruktansvärt smärtsam. Emotionell smärta tror jag det kallas när folk skapar den här ångestfyllda och inhumana upplevelsen inom en. Du förtjänar bättre!

    Stor kram

Visar 4 inlägg - 1 till 4 (av 4 totalt)
3

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.

Vi har gjort en säkerhetsuppdatering på Mind forum som innebär att logga in-förfarandet har ändrats. Du kommer i samband med att du loggar in få ditt lösenord skickat via e-mail.