Kommer jag orka fortsätta leva? Jag vet inte

Jag har sedan över två år tillbaka lidit av psykisk hälsa. Anorexia Nervosa, medelsvår depression, ångest, social fobi och självskadebeteende. Vårdats inom öppenvården på BUP, öppenvård och dagvård på vuxen ätstörningsenheten. Avverkat två behandlare. Första behandlade mig direkt dåligt (lång historia men hon betedde sig totalt hänsynslöst). Andra var helt enkelt stentrög. Försökte i två månader förklara hur jag kände och efter att hon ansett att jag själv måste veta vad jag vill ha hjälp med så kom jag även med flertalet konkreta förslag, men det gick in genom ena örat och sedan ut genom andra. Så jag sa upp kontakten med henne för att hon helt enkelt vägrade lyssna på mig och jag mådde bara sämre för varje vecka som gick. Det här var kring två veckor innan jul. Åkte in till psykakuten efter jag avslutat med min behandlare men det blev bara helt fel. Vågade inte berätta någon alls om mitt mående utan pratade endast om den bristande vården, så jag fick inte ens göra en bedömning och blev hemskickad snabbt. Jag mådde riktigt riktigt dåligt. Hade sedan ungefär en månad tillbaka fått ett återfall i mitt självskadebeteende och började få suicidtankar. Och det är ganska stort att jag får tankar på att ta mitt liv för döden har alltid väckt en väldigt stor ångest för mig. Var ensam hemma en dag och jag fick en impuls. Letade i panik upp nyckeln till skrinet där mamma förvarar mina mediciner. Helt plötsligt stod jag med ett dussin lergigan i handen. Tog dem inte, för endast 3 dagar senare skulle vi hämta vår hundvalp och kunde inte riskera att bli inlagd och missa det. För valpen är det enda som hållit mig vid liv, och det är så det är nu.

Mitt liv bokstavligen suger. Hade det inte varit för valpen tror jag inte att jag hade orkat överleva. För nej jag lever inte, jag bara överlever. Sedan vi hämtade valpen har jag hamnat i en sjukt liten bubbla där allt jag andas är valp valp valp. Alla känslor stannade kvar utanför bubblan och det har gjort mig rädd. För jag vet att det är riktigt negativt och jag vet att bubblan kommer spräckas när som helst, och jag är rädd för vad som ska hända då. Jag fick en försmak på att bubblan började spräckas på nyårsafton. Självskadade två gånger den dagen och mådde totalt sämst. Ville inte fira, finns inget att fira.  Vill inte a nytt år. Men i alla fall till själva anledningen till att jag skriver här. Jag börjar må sämre och sämre och det känns som det bara är en tidsfråga innan jag är tillbaka där jag var innan valpen kom. Hade det inte varit för valpen hade jag tagit livet av mig, men jag kan inte lämna honom. Under julen har jag fått prata med en skötare på enheten två gånger och det har ändå känts relativt okej. Men jag träffade henne senast i måndags och hon hade inte tid att träffa mig nästa gång förrän 16/1. I ett halvår har jag haft möten 1-3 gånger i veckan, nu dröjer det nästan 3 veckor mellan gångerna. Jag vet inte om jag kommer klara det. Psykakuten finns ju alltid men jag vet inte om jag vågar åka dit, vet inte när det är “läge att åka in”. Mina föräldrar vet inte om mitt självskadebeteende och mina suicidtankar. Vågar inte berätta heller så det är inget alternativ. Vet inte vad jag ska göra. När är det läge att åka in? Vill inte bli hemskickad ännu en gång utan att ens få minsta lilla hjälp.

Allt med vården känns åt helvete. Saknar BUP för ätstörningsenheten här bokstavligen suger. Efter över 4 månaders tjat skrevs jag äntligen upp på kölista till enhetens psykolog, men KÖlista = jag måste vänta och har ingen aning om hur länge. Remiss till vanliga psykiatrin ska antagligen också gå iväg då enheten inte kan hjälpa mig längre, men dit kan det vara 3-6 månaders väntetid. Jag behöver ju hjälp nu. Och tillvidare får jag träffa den här skötaren maximalt 1 gång varannan vecka. Litar inte på att vården kommer lösa det här på ett bra sätt. Kan inte lita på det efter allt som hänt. Vet inte vad jag ska göra. Ska jag åka in? Isåfall när? Hur illa ska det bli innan det är läge att åka in? Hur dåligt ska jag må för att de ska vilja lägga in mig? Valpen då om jag blir inlagd (bor hemma med min familj men ja ändå)? Hur ska jag orka när vården inte lyssnar? Så många frågor utan svar.

Hej, jag har läst det du skrivit och känner att jag måste svara något. Hur mår du idag? Hur är det med valpen? Ett djur kan betyda mycket för att man ska orka vidare, en dag i taget!

Anonym skrev:

Hej, jag har läst det du skrivit och känner att jag måste svara något. Hur mår du idag? Hur är det med valpen? Ett djur kan betyda mycket för att man ska orka vidare, en dag i taget!

Det är inte så värst bra. Mycket impulser på att skada mig själv och egentligen skulle jag bara vilja försvinna. Chattade i nästan 1.5 timma med en volontär här på Mind igår och ska försöka berätta för mamma om mina suicidtankar. Vet dock inte om det kommer gå… Hatar att prata om jobbiga saker, är antagligen itne ensam om det, men har så himla svårt att bara säga saker. Tänker igenom 10000 gånger i mitt huvud hur jag ska säga, vilket tonläge, vart jag ska titta, hur jag ska inleda och ja allt. Men när jag tänkt igenom och bestämt allt det så har läget att berätta försvunnit… Med valpen är allt bra. Förstår inte hur jag ens skulle orka andas utan honom

Men vad bra att du kom fram till någon att chatta med! Ja, jag tycker ju också att du ska prata med din mamma, så klart, men jag fattar också att det tar emot. Du kanske ska skriva ner det viktigaste och be henne läsa medan du är med? Det kan vara ett sätt att börja ett samtal. (Själv har jag alltid börjat tokgråta när jag ska berätta nåt riktigt känsligt/jobbigt, och sen inte fått fram ett ljud av den anledningen, men jag har med tiden lärt mig ignorera att jag gråter och bara försöka prata ändå, även om jag låter som en hysterisk gris med talfel.)

Lycka till!

Anonym skrev:

Men vad bra att du kom fram till någon att chatta med! Ja, jag tycker ju också att du ska prata med din mamma, så klart, men jag fattar också att det tar emot. Du kanske ska skriva ner det viktigaste och be henne läsa medan du är med? Det kan vara ett sätt att börja ett samtal. (Själv har jag alltid börjat tokgråta när jag ska berätta nåt riktigt känsligt/jobbigt, och sen inte fått fram ett ljud av den anledningen, men jag har med tiden lärt mig ignorera att jag gråter och bara försöka prata ändå, även om jag låter som en hysterisk gris med talfel.) Lycka till!

Ja jag vet inte, kanske det. Kan försöka skriva ner något men vet inte om jag någonsin kommer våga ge det till henne. Jag och mamma ska åka in till stan nu för att gå på biblioteket. Behöver låna några böcker som handlar om psykisk ohälsa så jag kanske kan få hjälp att sätta ord på saker. För jag är väldigt svårt för att göra det och ens förstå vad jag känner, men när man läser något kan det bli såhär ”ja men precis så är det ju för mig”. Hittade en bok på nätet som handlade om självmord och sånna tankar. Den riktade sig alltså till personer med sånna tankar. Kanske vågar låna den om den finns, isåfall kanske hon säger nått om det.

Det tror jag kan vara en bra början, att få hjälp att sätta ord på vad du känner! För hur sätter man ord på kaos? Det är inte det lättaste … det är ju ingenting vi får någon träning i att prata om, precis.