Hem > Forum > Hopplöshet > Klarar inte mer nu!

Klarar inte mer nu!

Visar 2 inlägg - 1 till 2 (av 2 totalt)
1
  • Jag är mellan 30-40.

    Mitt liv har varit en rejäl kamp och nu har jag gått in i väggen totalt. Vet varken ut eller in.

    Förra året fick jag en psykos och försökte ta livet av mig pga av att jag hade snöat in mig på konspirationsteorier. Efter jag hade varit inlagd en vecka fick jag antipsykotisk medicin och började sedan jobba igen.

    I början av december slutade jag jobba (projektbaserat arbete). Sen tänkte jag att jag skulle söka en utbildning på högskola.

    Jag bor hos en släkting och hennes familj just nu och har gjort det sedan december. Men det blev ingen ansökning utan gick ned mig i en depression istället, inget jobb och inget eget hem. Sen snurrade jag in mig i början av januari på samma konspiration och berättar om känslan lite senare. Men nu sitter jag här dag ut och dag in och uppdaterar twitter, läser och kollar på Youtube.

    Nu är det två dagar kvar knappt till sista ansökningsdagen för den här utbildningen och frågar mig varför? Varför kan jag bara inte tag i något och göra något som jag mår bra av så kan få en bra framtid? Varför ska jag dra ned mig i depressioner om och om igen? Varför kan jag inte träffa en partner? Eller något annat. Bli mer social. Varför kan jag inte röra på mig? Samtidigt har jag huvudvärk jämt och känner en sån otrolig hopplöshet. Inte nog med det så förstärker den här konspirationen känslan av hopplöshet men jag kan inte sluta tänka på den. Den finns inom mig konstant och mina släktingar blir orolig att jag ska få ännu en psykos för dom tycker att konspirationen är allt jag tänker på vilket stämmer och jag kan inte bo hos dom om jag skulle bli sjuk så då blir jag rädd att jag ska en psykos också och snurrar ned mig k jobbiga tankar kring det. Men jag kan inte tänka på något annat. Har slutat göra saker som jag gillar, är sällan glad, alltid spänd, paranoid och det känns som om jag låtsas vara glad. Min släktings barn söker kontakt med mig hela tiden och jag är liksom okontaktbar även om jag älskar dom så blir som om jag inte lyssnar på dom och leker aldrig med dom längre. Grejen är att jag är rädd att jag missar något i den här konspirationen om jag inte är uppdaterad, att min frånvaro från lösa den här konspirationen kan förvärra världen eller alternativt förstöra världen. Har också en känsla att jag ska bli straffad av gud, komma till helvetet eller att tidslinjer ska brytas upp och ska vara på en negativ tidslinje för alltid om jag inte mår bra, är positiv och kärleksfull. Men även om jag försöker vara positiv och kärleksfull så vet jag ju att jag bara låtsas och då mår jag dåligt över att jag låtsas. Samt är jag rädd för alla restriktioner och nya lagar och känns verkligen som om någon vill kontrollera mänskligheten och att det bara kommer bli värre och värre typ Nazityskland eller kommuniststat där folk blir mördade och torterade och samtidigt känns det som om min rädsla för det förstärker möjligheten att det kommer bli så. En spiral som bara går in och ut i sig själv. Låter rörigt jag vet men jag kan inte längre slappna av och orkar inte göra något heller om jag inte absolut måste. Känns som om jag sitter fast totalt, kommer inte från sängen, kollar bara i telefonen eller upp i taket. Om jag är ifrån telefonen så får jag ångest. Då strömmar alla negativa känslor inom mig, jag kan inte göra musik längre för då strömmar alla negativa känslor inom mig och om jag sitter vid telefonen eller tittar upp i taket så strömmar alla negativa känslor inom mig så spelar ingen roll vad jag gör. Känner mig så ensam som om jag är i en bubbla och oavsett hur jag gör kan jag inte komma ifrån den här tyngden, tröttheten och brist på motivationen att komma vidare. Känns som jag tappat allt hopp inför framtiden. Livskraften sipprar ur mig.

    För bara några veckor sedan så tänkte flytta till en annan stad och börja på ett projekt och fick kontakt med person jag skulle mejla om idéen men det är liksom som bortblåst nu. Som om idéen helt förlorat sitt värde. Jag vill egentligen ha en egen bostad, lugn och ro och bygga upp mig själv men mina pengar börjar ta slut och jag ingenstans att bo och allt skapar en sån inre stress. Vet inte jag kan sjukskriva mig heller och vet inte om jag kommer få någon ekonomisk hjälp och känns inte som jag kan jobba nu heller och känner mig så omotiverad att ens tänka på jobb. Inte vill jag bli inlagd heller för då kan jag inte göra musik vilket jag inte gör endå men jag gillar tanken på att göra musik ifall jag skulle känna för det.

    Jag har kontakt med psykiatrin och väntar på en tid men vet inte längre hur länge jag orkar med denna oerhörda känsla som jag har i hela kroppen. Ligger och gråter just nu över att ingenting händer, att jag liksom är helt upplöst i vakum där ingenting längre spelar någon roll. Ingenting gör mig längre glad och måste hela tiden låtsas utåt sätt att jag mår bra för jag vill inte att det ska synas men det gör ändå. Mina släktingar ser att det är något.

    Tack för att du läste.

    Tack för ditt delande.

    Ge inte upp, ring psyk om akuttid, du lider av symtom av sjukdom. Du känner av de själv. Tacksam att du har självinsikt.
    Du har rätt till hjälp.

    Jag är sjukskriven sen 2018.
    Får sjukpenning och försörjningsstöd
    Jag har kommunala insatser som boendestöd, innandess hade jag personligt ombud. Har diakonsamtal, budgetrådgivare och jag är 2v från att starta psykodynamisk terspibehandling.
    Jag är medlem i Mind och Balans för kurser, självhjälpsgrupper, fakta o personliga samtal med likasinnade. Jag är samsjuklig i mentala o kroppsliga sjukdomar.
    Min anhörig är borgenär så jag kunde hyra boende.

    De finns hopp, stöd, behandling, nätverk.
    Ge inte upp ♡

Visar 2 inlägg - 1 till 2 (av 2 totalt)
1

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.