Kejsaren är naken och det finns ingen hjälp att få.

Instagram har börjat med något nytt. Ett meddelande när jag loggar in i stilen “Någon är orolig för dig och om du behöver hjälp så klicka på den här länken”. Så klickade jag på länken och den ledde No Where. Något länkfel gissar jag men jag kunde ändå inte låta bli utan att skratta högt. Så är det. Sök hjälp, hit kan du vända dig om du har självmordstankar. Sök till psykiatrin med mera och med mera. Man lovar så runt och håller så tunt. När skall någon våga se att kejsaren faktiskt är naken.

Har man (o)turen att få prata med någon om man nu skulle passa in att må extra dålig under existerande telefontider blir man behandlad som idiot och inget som sägs tas på allvar. Jag förminskas. Skulle jag berätta att gardinerna brinner och soffan börjar glöda får jag bara till svar att det är bara för att du mår dåligt just nu som du känner så. Nej det är inte för att jag mår dåligt jag känner så, det är för jag känner så som jag mår dåligt. Det är en gigantisk skillnad.

Du får så många råd, så många ställen du påstås kunna vända dig till med dina självmordstankar men väl där finns det ingen hjälp. Fast det får man ju inte säga heller. Skrev om det på en grupp på Facebook och fick en sk. Trigger warning. Kort sagt jag fick inte berätta att jag inte känner att jag får hjälp på alla dessa ställen som utlovar just det – hjälp. Allt jag känner att de här förbannade armbanden som säljs till höger och vänster är ett enda stort hån. Aldrig ensam. Det är ju så långt från sanningen som man kan komma. Jag är ensam. Ju mer jag sökt hjälp ju mer ensam känner jag mig. Ju mer jag sökt hjälp ju säkrare har jag blivit på att det inte finns någon hjälp. Ju mer jag skrikit efter hjälp har jag insett att det är bara döden som kan hjälpa.

Varje gång någon säger åt mig att det bara är som jag känner nu är som att bli spottad i ansiktet. Förminskad. Det hjälper inte mig ett jäkla dugg när man inte tar mig på allvar. Ytterligare ett bevis på att jag inte hör hemma i den här världen.

I dag har jag googlat sätt att ta livet av sig på. Genast kommer reklam upp för alla dessa som skall utföra mirakel men som inte ens låter en känna sig sig som någon som tror på vad man säger.

Reklamen för diverse ställen, som Självmordslinjen, Suicide Zero mfl. ställen verkar vara bra mycket bättre än vad som egentligen erbjuds. Alla skall köpa armband för att stödja – ja vem? Köp ett armband och känn dig bättre som människa medan människor som jag fortfarande inte ser någon annan lösning än att ta livet av sig.

Vad är det som har hänt? Varför mår du dåligt?

Förstår delvis hur det känns, jag sökte hjälp några gånger innan jag fick hjälp på riktigt. Både på vårdcentral, genom Studenthälsan och även akuten.

Fick höra att jag var “lite orolig” och “du mår inte så dåligt. Dom som är deprimerade har det mycket värre”. Det kändes så hopplöst. Jag trodde jag överreagerade. Efter besöket på akuten fick jag vänta i 2 månader på en läkartid… Så jag förstår dig.

Hur ser dina dagar ut?

Jag kan inte göra annat än att hålla med dig Cypidy. Har varit sjuk sedan barnsben och sökt hjälp hela mitt liv utan resultat. Har blivit misstrodd, kallad lögnare och denna efter det andra. Alla i min omgivning har sett hur jag bara blivit värre med åren och en del har till och med hjälpt mig när jag sökt på psyk osv. Men vänner och familjemedlemmar har till och med de gett upp. Ingen orkar med mig och alla ger upp när de inser hur vården är.

Det är precis som du beskriver: Svensk psykvård är en myt.

Jag har helt slutat söka efter hjälp och nästa gång som problem uppstår kommer jag antingen göra slag i saken och göra dådet, eller så kommer jag skära handlederna av mig utanför akuten (för det är svårt att ignorera blod vid entren).

Hoppas du kan få hjälp en vacker dag, jag kommer aldrig få det!

Jag vet inte vad jag ska svara, men jag vill visa att jag har läst och att jag önskar att jag kunde göra allting bra, eller i alla fall bättre. Förstår att det känns extra tröstlöst när samhällsfunktioner som utger sig för att vara stödjande är långt ifrån det. Ditt instagramexempel var nästan komiskt i sin tragik.

Ett problem med alla dessa ställen att de inte är till för att bota utan för att vara medmänniskor. Medmänniskor brukar inte vara betald arbetskraft och deras kunskaper kan variera. Frivilliga krafter jobbar ju bara när de kan och vill – vilket är ett problem.-

Jag funderar över när våra politiker inser att det här är ekonomiskt intressant att arbeta med hur människor mår. Finns det någon forskning på vad som gör att människor klarar av att komma ur sina problem till exempel att grunda politiska beslut på? Själv har jag mest sett rapporter om att människor mår dåligt och varför de mår de dåligt men inte så mycket forskning på vad som får psykiskt sjuka att må bättre…

Anonym skrev:

Ett problem med alla dessa ställen att de inte är till för att bota utan för att vara medmänniskor. Medmänniskor brukar inte vara betald arbetskraft och deras kunskaper kan variera. Frivilliga krafter jobbar ju bara när de kan och vill – vilket är ett problem.- Jag funderar över när våra politiker inser att det här är ekonomiskt intressant att arbeta med hur människor mår. Finns det någon forskning på vad som gör att människor klarar av att komma ur sina problem till exempel att grunda politiska beslut på? Själv har jag mest sett rapporter om att människor mår dåligt och varför de mår de dåligt men inte så mycket forskning på vad som får psykiskt sjuka att må bättre…

Exakt så är det. Det känns extra jävligt också när det utlovas överallt att det finns hjälp men vi verkligheten finns nada. Köp för all del ett “Aldrig ensam” armband, men frågan är vad är de mer än en reklamkampanj och för vad? Så att människor som mår bra kan visa upp sina armband och tro de räddat någons liv. Det är ju så långt från sanningen man kan komma.