Jag har aldrig varit bra med det hela med kärlek. Antar väl att det är på grund av mina föräldrar: de var tillsammans och bråkade, skiljdes fast sedan efter några månader var de ihop igen. På grund av deras relation har jag helt och hållet räknat bort kärlek i form av det romantiska. Fast oj fan vad fel det var.
Jag har varit kär aslänge i denna killen och på grund av hur lite kunskap jag har om ämnet kärlek så vet jag faktiskt inte om han gillar mig han heller. Liksom… ja jag antar väl att han brukade kolla på mig rätt ofta och att han pratade med mig och allt. Hans bästa vän brukade nämna att han alltid lyckades få fram mitt namn i ett samtal. Men liksom, är det nog? Sedan finns det perioder där man inte hör NÅGOT av honom. Han är bara helt borta och om han inte är borta så bara tjafsar han. Jag kan inte hjälpa med att ta det personligt när han är arg.
Ibland känns det som att han kanske kanske kanske bara kanske gillar mig (fastän alla är nästan pangsäkra). Jag vet inte om det handlar om dålig självkänsla eller så men jag har aldrig fattat vitsen med att någon skulle ha varit kär i mig. Ja, jag är rätt udda fast är inte udda dåligt ibland? Nej jag är inte udda på det sättet att jag slickar någons tår, jag är bara en sådan som säger saker rakt av vilket många inte skulle ha hållit med om. Jag gillar honom så jävla mycket och jag kan inte göra något utan att han dyker upp i mina tankar och jag håller på att bli galen.
1. Hur fan ska jag veta ifall han gillar mig utan att behöva fråga honom
2. Är det normalt att jag känner sådär inför kärlek? Innan brukade jag få PANIK så fort jag fått en kärleksförklaring
3. Är det verkligen på grund av mina föräldrar jag känner sådär gentemot kärlek? Min barndom har rubbats på grund av deras dåliga relation, men det finns väl en annan del som spelar in… väl?
