Känslomässigt kaos och rädslor som styr livet

I skrivande stund rinner tårarna och en stor klump ligger i halsen vilket får andningen att bli svår. Jag tänker, hur blev allt såhär? Hur har jag orkat leva med detta känslomässiga kaos i över 15 år? Hur länge kommer jag orka leva med allt mitt?

Just nu känner jag inte att det är värt och frågar mig själv varför jag fortsätter låta dagarna gå. Bergochdalbanan består och gynnas av alla mina rädslor vilket bara leder till en loop som jag inte kommer ur. En loop av en enda stor röra där jag vet varken ut eller in och vad jag ska börja med.

Jag känner mig alltid tom och ensam, har en rädsla för att vara ensam, bli lämnad och övergiven. Denna känslan finns även om jag har människor runtomkring mig. Försöker fylla upp det, men det verkar inte spela någon roll. Jag tror att just det här är grunden till mycket av min andra psykiska ohälsa och jag är rädd för att den här rädslan alltid kommer finnas kvar.

Det gör ju inte saken bättre att jag så många gånger har blivit lämnad utanför (utfryst), lämnad till mån av andra (utbytt) så många gånger i olika former av relationer. Jag triggas av minsta lilla som kan vara ett tecken på att jag ska bli lämnad eller inte är betydelsefull för personen.

Det har gjort att jag någonstans lägger skulden på mig själv. Det är mig det är fel på, jag duger inte, jag är konstig och har inget att komma med i varken vänskapsrelationer eller kärleksrelationer. Vem vill vara med mig liksom? Hittills har det ju inte gått så bra liksom.

Jag drar mig undan pga rädsla, vilket triggar loopen och matar min rädsla för att vara övergiven, något jag inte kan handskas med utan seriöst blir självmordsbenägen av. Och så börjar det om, dag efter dag, år efter år.

Aldrig lyckas jag faktiskt skapa några relationer som håller och som skulle kunna stoppa loopen. Antingen för att min hjärna säger att det ändå inte finns någon som bryr sig. Om jag sen får något bevis för det, att ingen bryr sig, drar jag mig undan och självföraktet matas.

Samtidigt verkar mitt bekräftelsebehov vara enormt och tomrummet verkar inte kunna fyllas oavsett vad och vilka som finns runt mig.

Jag vet faktiskt inte vad jag ska göra. Jag vill bara inte känna mig ensam längre utan ha personer runt mig som på riktigt bryr sig. Finns det något hopp att jag skulle kunna lyckas stoppa loopen och få känna frid?

Hej, jag vill bara börja med att säga att du inte är ensam, du duger precis som du är.
och jag är tacksam över att just du finns.
Din text, låter precis som mitt liv.
jag förstår precis din smärta, tomhet och rädsla.
jag lever med borderline, det är en fruktansvärd diagnos att leva med, man har perioder i sitt liv där man inte orkar finnas mer, och dom här rädslorna över att bli övergiven måste man kriga sig igenom.
och tillåta sig själv att faktiskt flippa ut ibland.
även om inte du har borderline just, så är det ju ändå samma känslor och rädslor så kan bara ge tips från mitt håll och det är att bara omge sig själv med personer som är stabila och som vet att du har svårt för att känna dig övergiven.
vilket är svårt att hitta idag.
men var stark, du klarar det här.
du är aldrig ensam även om det känns som att man krigar helt själv.
Har du pratat med en psykolog om just dom här rädslorna du har? Det kan vara en början att bearbeta och se vart dom kommer ifrån, och på det sättet kan det gå att vända.
Men du är värdefull och har mycket att komma med i både vänskaper och relationer!
Man måste bara hitta dom som verkligen uppskattar en.

kram!!

Anonym skrev:

Hej, jag vill bara börja med att säga att du inte är ensam, du duger precis som du är. och jag är tacksam över att just du finns. Din text, låter precis som mitt liv. jag förstår precis din smärta, tomhet och rädsla. jag lever med borderline, det är en fruktansvärd diagnos att leva med, man har perioder i sitt liv där man inte orkar finnas mer, och dom här rädslorna över att bli övergiven måste man kriga sig igenom. och tillåta sig själv att faktiskt flippa ut ibland. även om inte du har borderline just, så är det ju ändå samma känslor och rädslor så kan bara ge tips från mitt håll och det är att bara omge sig själv med personer som är stabila och som vet att du har svårt för att känna dig övergiven. vilket är svårt att hitta idag. men var stark, du klarar det här. du är aldrig ensam även om det känns som att man krigar helt själv. Har du pratat med en psykolog om just dom här rädslorna du har? Det kan vara en början att bearbeta och se vart dom kommer ifrån, och på det sättet kan det gå att vända. Men du är värdefull och har mycket att komma med i både vänskaper och relationer! Man måste bara hitta dom som verkligen uppskattar en. kram!!

Tack för att du tog dig tiden att läsa och svara, det värmer något, även om det hade varit mer givande med verklig kontakt. Jag har så svårt att ta till mig känslan av att jag duger, att jag betyder något för någon och att det inte alltid är tvärtom och ojämställt. Det är ännu svårare att ta in såhär anonymt.

Jag är ledsen över att du också har det kämpigt och brottas med ditt. Men jag antar att du, liksom jag, fortsätter att kriga, men att det förmodligen alltid kommer finnas en liten bergochdalbana.

Jag är glad att du verkar ha ett nätverk runtomkring dig, som vet vad du går igenom och vad du behöver för att kunna fungera och ge i relationen. Jag saknar det. Jag vet inte hur det blev såhär. Att jag står utan nära vänskap eller bara har vänskapsrelationer där personen betyder något för mig, men att jag inte är prioriterad eftersom dessa har flera andra som betyder mer för dessa.

Samtidigt känner jag inte att jag kan berätta hur jag verkligen känner, vad jag kämpar med, vilka tankar och rädslor jag kämpar med. Jag drar ju bara ned stämningen och kommer med dålig energi då. Ingen pallar det och ingen förstår.

Förmodligen därför jag alltid varit ensam, för att ingen förstår när jag switchar, när jag bara lämnar allt pga att jag fått känslan av att jag ändå inte betyder något.

Jag pratar med en psykolog, men inte under denna semestermånaden. Det är fortfarande en ny kontakt och inte riktigt fokus på behandlingsmetoder än. Inget som hjälper riktigt ännu.

Egentligen är det väl inte så märkligt att inte vilja bli lämnad, bli avvisad och ensam. Jag tror mobbningen under skoltiden spelat en stor roll i att jag utvecklat min rädsla och känsla av att vara ensam.

Jag har liksom aldrig blivit bekräftad som att jag duger, att man vill vara med mig, att jag är behövd. Jag har liksom alltid varit ganska ensam och avskytt det, men accepterat det något, förutom dagarna då allt flippar. Någonstans har det ju aldrig varit mitt eget val eller vad jag vill. Vi är ju trots allt människor och människor behöver andra människor. Det är svårt att bekräfta sig själv och endast leva på det.

Jag blir oerhört berörd av att läsa om er verklighet Jag har en son som suktar efter att ingå i ett sammanhang och att betyda ngt för andra människor än familjen

Han vill ha vänner och han vill ha kärlek

Han är 25 år och känner sig isolerad och eg helt på eget bevåg pga att han har svårt att närma sig ngn annan person

Varför är så många ensamma utan att träffa varandra?

Tänk om alla som känner sig ensamma och utstötta skulle mötas och skapa en egen grupp som umgås i djup vänskap

Att alla får känna gemenskap och kanske t o m kärlek, det är ok att vara en egen personlighet man behöver inte vara som alla andra

Jag hade önskat att min son fick träffa er

körlek till er