Känner mig ofta malplacerad & sämre än andra.

Var ska jag börja?

Jag känner ofta en dålig känsla inför mig själv, eller känner mig obekväm med den jag är.

Jag har nog ingen vidare självkänsla, men jag känner mig inte direkt värdelös, men jag känner mig inte lika bra som andra heller. Jag jämför mig ofta utseendemässigt med andra. Särskilt kroppen. Vissa ser så välpropportionerliga och perfekta ut. Det vet jag att jag inte gör. Jag försöker tänka positivt, att inget utseende igentligen är rätt eller fel, vi är alla olika och så är det meningen att det ska vara.

Jag försöker strunta i att ojja mig över skavanker, celluliter och bristningar, och gäddhäng, men det går inte. Jag tycker de är missprydande för det mesta, det verkar kvitta hur jag tänker.

Jag vill känna mig vacker ändå men gör det oftast inte.

Jag försöker att inte bry mig om ifall jag är ful, men det går inte.

Det är väl så väl in – programmerat i oss att det är det värsta man kan anses vara av andra, när det borde anses som värre att vara ond och elak. Men personligheten verkar inte vara så viktig i dagens samhälle.

 

Det känns hopplöst innom mig för jag vet inte hur min känsla för mig själv ska förbättras. Jag försöker bekräfta mig själv, istället för att fortsätta söka bekräftelse från andra, men det verkar inte hjälpa.

Har läst att bekräftelse sök är en av tecknen på dålig självkänsla så då har jag ju det.

 

Jag är ofta avundsjuk på barn för att de får så mycket bekräftelse. Man är imponerad över allt de lär sig.  Jag får ofta den obehagliga och uppgivna och kanske även hopplösa tanken i huvudet ” När jag var liten var alla så imponerade av allt jag lärde mig, nu är det ingen jävel som är imponerad längre ”

Efter den kommer en mer konstruktiv tanke ” Är du inte ens imponerad över dig själv? ”

Svar ” Jo ibland, men när jag känner så inför mig själv vet jag inte vad jag ska göra med den känslan ”

Jag har insett att jag måste öva upp att se och bekräfta mig själv och försonas med mig själv. Och även älska mig själv och visa mig själv respekt. Men det är svårt, hur gör man det? Och det är så ensamt, jag har ju liksom ingen lust o bara sitta o pussa på mig själv hela livet.

 

Sedan har jag en pojkvän som älskar mig som jag är, men det verkar inte räcka.

 

Jag tycker ju att alla andra verkar bli älskade och omtyckta av alla

 

Ja jag är väldigt nere just nu, och då börjar jag alltid generalisera. Kanske för att jag känner mig så uppgiven och eller inte vet vad jag ska göra.

Och generaliserandet är svårt att sluta med när jag mår dåligt känslomässigt. Det kvittar hur mycket jag intalar mig själv att det inte stämmer. Jag vet inte heller om jag alltid känner mig sämre än andra. Kanske bara när jag är ledsen och eller nedstämd.

Nej förresten jag har nog väldigt svårt att känna mig lika bra som andra för det mesta.

När jag mår dåligt ser jag inte klart, vilket är läskigt. Förmågan att ändra hur jag känner det är bakbunden.  Det tycks inte hjälpa vad jag försöker intala mig.

Vad ska jag göra då? Tillåta mig att känna mig sorgsen?

Jag har också svårt att låta bli o spekulera i vad människor jag har omkring mig tycker.

Jag vet att det är meningslöst att spekulera bara, utan att fråga.

Vill jag verkligen att alla ska se och uppmärksamma mig hela tiden? Vill jag verkligen att alla ska tycka att jag är vacker?

Är det inte igentligen så att längtar efter att kunna göra och tycka allt det där gentemot mig själv.

Känslan av att vara sämre kanske i själva verket handlar om att jag märker är i harmoni med den den är medans jag inte är det. Känslan av att vara sämre kanske igentligen är känslan sorg över att inte vara sams med sig själv. Inte se sig själv och uppskatta den personen. Känner jag mig sämre med personer som utstrålar kärlek till sig själva, medans jag befarar att jag inte gör det?

Men hur vet jag att de är försonade med sig själva? Folk kan se så samlade och harmoniska ut utanpå, men jag vet ju inte ett smack om hur de känner sig på insidan, vilket är jobbigt för det gör ju att jag generaliserar, och drömmer efter utseendet.

 

Ja jag drömmer andra väldigt mycket efter utseendet. Jobbigt att erkänna.  Eller går runt och läser av det hela tiden. Mer än vad som är nyttigt. Det är väldigt jobbigt.

Jag lever väldigt mycket på insidan och analyserar mina känslor väldigt mycket. Det är väldigt jobbigt, men det har väl blivit ett sätt för mig att skydda mig själv mot obehag, och människor som inte vill mig väl. Ska lägga till att jag blev mobbad på dagis och i grundskolan.

Så det mottagandet jag fick redan som väldigt liten verkar ha påverkat min självbild väldigt mycket.

Ibland undrar jag om det blev traumatiskt att bli mobbad redan på dagis. Att det kom att forma min självbild för resten av livet?

Men jag har ingen lust att gå och känna mig sämre än andra hela livet! Det är inte sant att TT jag är det heller, det vet jag.

Det blir inte bättre av att min pappa projecerat sin dåliga självbild på mig.

Hackat på mig bara för att jag liknar honom i mitt sätt att vara, ett sätt att vara som han inte tycker om.

Det känns bra att jag har sett igenom det.

Mamma verkar också ibland använda mig och har använt mig som ” slasktratt ” för allt som inte blivit som hon velat i sitt liv. Ja, jag märker att hon inte alltid lyckas unna mig saker hon inte har fått göra själv. Det är tråkigt att hon inte fick det men det kan ju inte jag rå för.

Jag har alltså blivit lastad ( och blir nog fortfarande det ) för mina föräldrars besvikelser och fel och brister.

När jag tänker på det tänker jag att när man får barn har man två val. Unna dem allt man inte fått eller lasta dem för allt man inte fått. Vara missunsam helt enkelt.

 

Jag vet inte om mamma verkligen gjort och gör så, men jag får en känsla av det ibland. Att hon har svårt att unna mig vissa saker.

Vågar jag prata med mina föräldrar om detta? Svar nej.

Det känns jättekonstigt att säga till sina föräldrar båda eller en av dem bär skuld till dålig självbild eller självkänsla.

 

Just nu är jag inte ens säker på att det är sant, jag kanske bara letar syndabockar till att saker inte blir eller blivit som jag vill i mitt liv. För jag känner mig ofta missnöjd med hur mitt liv ser ut. Och när jag misslyckas med att hantera det lockar det att skylla på någon annan tyvärr.

 

Känner jag ett obehag som jag inte vet vad jag ska göra med får jag tyvärr ofta lust försöka bli av med den på ett sätt som inte är bra. Jag börjar så att säga ” klättra på väggarna ” Har svårt att acceptera obehagliga känslor, vill gärna bli av med dem så fort som möjligt. Kanske borde bejaka den istället. Gråta en skvätt istället för att lätta på trycket och undersöka om känslan försöker säga mig något istället. Lyssna på känslan.

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag vet inte om det här är ett konstigt tips men ibland när man är avundsjuk eller önskar man hade något som någon annan har, tror jag det kan hjälpa en att ge komplimanger till den personen? Det blir på något sätt som att udden av eget missnöje då kan bytas ut till att man snarare unnar den andra personen något och är mer glad å den personens vägnar? Lite så försöker iaf jag förhålla mig – så gott det nu går – till personer som “har något” som jag upplever mig sakna.

Ibland tänker jag också på perioder där man själv varit nöjd med sitt yttre och då när andra kollat på en avundsjukt har jag känt mig som en stor lögn, som att herregud jag är fan självmordsbenägen och livet är förskräckligt så att vara avundsjuk på mig är det sista man behöver vara. Lite så kan jag även tänka ibland när jag speciellt ser vackra kvinnor: Hur mår de där inne egentligen? En vacker yta säger oftast ingenting om ens välmående. Det gör sällan det. Eller så tycker jag iaf. Mitt tips är som sagt att för att öka sin egen självkänsla kan en tanke vara att närma sig det man beundrar. Kanske är ett konstigt tips ser jag nu?