Jag känner mig ibland jätte misslyckad. Jag är 21 år gammal, pluggar på folkhögskola (allmän kurs), har inget jobb för tillfället, har enbart jobbat sommarjobb och bor fortfarande hemma. Jag jämför mig konstant med min lillebror, han är 16, går på kungsholmens gymnasium, har jätte bra betyg, har en framtidsplan, osv. Inte nog med att jag jämför mig med honom men lika så gör vår mamma. Hon älskar att skryta om min lillebror men det känns inte som om hon är lika stolt över mig. Hon hotar också konstant med att kasta ut mig från hemmet för att jag är “Vuxen och bör kunna ta hand om dig själv”. Tycker det också är värt att nämna att jag har autism och var mobbad i högstadiet vilket gjort att jag haft det kämpigt i skolan. Har inte heller någon hög inkomst och har inte råd att flytta ut just nu. Sparar för att kunna flytta ut så snart som möjligt men har inte dem pengarna nu. Jag har ingen tydlig framtidsplan heller. Jag vet vad jag vill jobba med men jag vet inte hur jag ska ta mig dit. Är väldigt musikalisk av mig och vill jobba som musikproducent då jag skriver egna låtar. Jag jämför mig även med folk i min egen ålder. Många av mina barndomsvänner har redan flyttat ut och pluggar på universitet. Jag har behörighet till universitet då jag klarat gymnasiet och tagit studenten men jag har inte orkat ta tag i mitt liv förens nu pga problem med psykisk ohälsa och familjeproblem. Jag vet inte vad jag ska göra.
1 december 2024 kl. 22:31
Känner mig misslyckad
-
-
Hej! Du är långt ifrån ensam med att inte gå “den vanliga vägen” i livet. Jag är flera år äldre än dig och har inte ens haft ett sommarjobb. Gick också på allmän kurs för några år sedan. Trivs du där?
Det är jättesvårt att inte jämföra sig med andra när man känner att man blivit tvingad in i någon slags tävling man egentligen inte vill vara en del av. Jag tänker dock såhär, många av de klokaste och snällaste människorna jag har träffat har haft väldigt krokiga vägar i sina liv. Att göra som man “ska” är bara yta. Det viktigaste är det som händer inuti. Att hitta utrymmen där man känner glädje, där man känner trygghet, motivation osv. Det är viktigt. Och sedan är det ju faktiskt så att du har möjligheten att göra massa erfarenheter som de flesta inte får erfara. Det är något positivt. Så försök att lägga kraven åt sidan och fokusera på vad du vill och behöver.
När det kommer till din mamma. Jag blir ledsen att höra att du inte har det stödet du förtjänar hemifrån. Jag förstår att det måste vara otroligt jobbigt. Men ta en sak i taget. Du är på väg framåt i livet. Var som du är, inte som andra vill att du ska vara <3
Du måste logga in för att kunna skapa nya trådar.