Hem > Forum > Hopplöshet > Känner mig fast

Känner mig fast

Visar 3 inlägg - 1 till 3 (av 3 totalt)
2
  • Hela mitt liv har jag blivit framställd som den ”dumma” personen men under gymnasietiden  kände jag att jag bevisade de personerna som såg mig som den ”dumma” personen fel – speciellt när jag tog studenten. Men nu har det gått ett år sen studenten, jag har inte kommit in i någon skola och ser ingen chans att jag kan komma in i framtiden heller. Fast att gå i skolan är inte min enda ambition. Jag älskar även musik och skulle verkligen vilja jobba inom det området – ibland tänker jag till mig själv ”kanske det är menat att jag inte kommer in på nån skola” men sen tänker jag också ”hur ska du kunna jobba inom musik?”. Liksom jag har ingen typ av erfarenhet inom den arbetsmarknaden, allt jag har är det jag har. Vilket får mig känna mig så skit.

    Jag kan inte komma in i någon skola för och få ett jobb. Jag kan inte få ett jobb inom ett område jag älskar. Jag kanske är den ”dumma” personen alla såg mig som. Jag ser alla mina vänner går vidare med sina liv och har flyttat ut och studerar nu medan jag är där jag exakt var.

    Har verkligen velat flytta ett tag nu men känner att min mamma behöver mig hemma för hjälp men jag känner om jag inte går nu, kommer jag aldrig göra det. Fast jag skulle känna mig som den sämsta dottern nånsin för att lämna min mamma som behöver min hjälp mestadels av tiden.

    För att sammanfatta – jag känner mig fast. Mitt liv går inte vidare och jag kan inte se det gå vidare. Det känns som den enkla lösningen är att bara ge upp. Jag känner mig bara konstant dum att jag tror att jag kan få ett bättre liv än livet jag har.

    <3 Fina du, tycker det låter lite tidigt att dra slutsatsen att du står utanför arbetsmarknaden eller det du skulle älska att göra när du är så ung? Om det är så att det är höga antagningsbetyg som saknas för att komma in på drömutbildningen kanske du kan läsa upp betygen på komvux? En hel del utbildningar kan man även betala för nuförtiden? Så en tanke kan vara att arbeta och tjäna ihop pengar för att kunna gå det man skulle älska att göra? Sedan kanske man behöver dra ner kraven litegrann att i princip ingen arbetar med det som de älskar. Och de som gör det är oftast minst 30 år innan de nåt en sådan plattform. Det är så jag tycker det ser ut iaf. När jag var 20 år stod jag utomlands i en bar och blandade drinkar och levde livets lyckliga dagar. 700 kr hade jag på fickan när jag åkte. Resten löste sig. Tror på att ge sig ut i livet, bara.

    Värme

    För att komma nånvart i den riktning man vill komma så krävs det att man tar sig fram och går, steg för steg. Att verkligen satsa och jobba sig enträget fram till målet. Sällan kommer nått serverat och gör det det så är man sällan förberedd och erfaren nog att behålla det, genom motgångar och besvikelser. Resan dit man vill förbereder en eftersom man lär sig längs med vägen vad som krävs – för att ”kunna”. Som i ett hantverksyrke, man behöver öva öva öva som lärling i flera år, utföra det praktiskt, studera teknik och teori. För att nå målet behöver man verkligen satsa och göra sitt yttersta för att skapa kompetens och förmåga. Om du vill ge dig själv detta mål, förverkliga denna dröm – gå in i det till max och gör ditt absolut bästa – kämpa ! Är värt det alla gånger… oavsett om du når målet eller inte, är resan i sig så värdefull. Man lär sig massor och kan utvecklas enormt mycket !

    Din mamma kan få hjälp av andra, samhället har insatser som hemtjänst, boendestöd,ledsagare, kontaktperson mm. Hon kan få hjälp både i hemmet med hushållssysslor, handla mat, få stöd att komma ut och utföra ärenden.

    En förälder bör (förhoppningsvis) vilja att ens barn ska vara så trygg och självständig att dom kan flyga fritt och utvecklas vidare på egen hand. Tack vare den omsorg och det stöd dom fått under uppväxten av just sina föräldrar. Om det saknas så är föräldraskapet dysfunktionellt, inte sunt och friskt. Man kan ge sin förälder hjälp till självhjälp, visa på att det finns andra möjligheter o h ge stöd på vägen dit. Ni behöver inte sitta fast i varann och stagnera utan kan komma vidare var och en åt varsitt håll. Man kan ge hjälp till självhjälp, visa att det finns andra möjligheter. Ni behöver inte sitta fast i varann och stagnera utan kan komma vidare, var och åt varsitt håll,  med en fortsatt relation fast med andra förutsättningar.

    Ibland kan barn tyvärr behöva bryta sig loss med dom medel som finns till buds. Självklart vill man inte överge sin förälder men ibland finns inget annat val när föräldraskapet är så sjukt. Man kan ge hjälp till självhjälp, visa att det finns andra möjligheter. Ni behöver inte sitta fast i varann och stagnera, det gynnar ingen av er…

    Även om föräldern och barnet kan uppleva det som en kris i och med förlusten av en stadigvarande och kontinuerlig kontakt är det ändå något som ingår i livet. Det ligger på förälderns ansvar att gå igenom och härbärgera sina känslor, likaväl som barnet sina. Det finns hjälp och stöd att söka av utomstående för båda, tillsammans och enskilda. Låt inte svåra, jobbiga känslor hindra och förstöra din framtid.

    Att älska och bry sig om sin förälder är inte detsamma som att ta på sig deras omsorgsbehov – det blir som att vara förälder åt sin förälder. Definitivt inte när det går ut över barnets egna möjligheter att utvecklas och tillgodose sina behov.

    Att värna om och måna om sin föräder är kärleksfullt, fint och stärker relationen – men det ska inte ske på barnets bekostnad !

    Våga satsa på dig själv, det behöver inte innebära att du överger din mamma och lämnar henne i sticket. Hon kan få hjälp av andra till största del och mindre av dig i framtiden. Ni kan behålla kontakten även när den förändras.

    Övergången kan bli svår och vara jobbig, många motstridiga och invecklade känslor kan uppstå.

    Men om man ser känslor som budbärare av information och tar ställning till dom utifrån en neutral synvinkel och med överblick (med lite distans). Så ger dom en ledtrådar att tyda för att hantera och förstå vad som händer inuti – för att kunna navigera och orientera sig fram utifrån omständigheter och situation. Validerade känslor som tas seriöst och neutralt kan vara vägvisare – som leder oss vidare – att utvecklas och komma vidare, i sig själv och med andra.

    Att du bryr dig om dig själv och ser till dina egna behov, vill vara självständig, utbilda dig, skaffa jobb och allt vad en ung individ kan få ta del av i livet som gynnar en – borde ses med stolthet, vara ett hopp och en dröm för en förälder…

Visar 3 inlägg - 1 till 3 (av 3 totalt)
2

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.