Jättesvårt och jobbigt i sociala situationer

Usch ja, känner igen mig. Jag undviker många sociala sammanhang på grund av att jag inte kan låta bli att börja jämföra mitt liv med andras. Speciellt helger som midsommar, nyår och liknande. Det är inte bra det heller, men jag vet inte vad jag ska göra.
Det där glättiga och skämtsamma sättet att umgås med mer eller mindre roliga anektoter och (ibland) skryt är så jäkla påfrestande när man inte kan haka på. Är säker på att du inte är ensam.
Föredrar så enormt avslappnade människor som inte tävlar socialt.

Jag vet verkligen inte hur man ska göra, men tycker  ändå att man ibland kan välja bort en del sammanhang som känns alltför fel för en.
Även om jag har isolerat mig väl mycket så har det faktiskt frigjort energi att inte behöva anpassa mig till människor som har ett socialt sätt jag har svårt för. I ensamhet kan man också efter ett tag blomma upp lite och börja hitta nya sammanhang och vägar, men det kan vara bra att få hjälp för att undvika att man drar sig undan för mycket

Tack för era svar. Känner igen mig i allt ni skriver och det är skönt att höra att det finns andra som känner samma sak. Det har jag sökt hela mitt liv, andra som känner likadant.

Eftersom situationerna får mig att må så fruktansvärt dåligt så känns det som att jag måste välja: deltaga eller avstå. Det finns liksom inget däremellan typ vara med, åka hem och bara få känna att, tja det var rätt så trevligt.

På jobbet känns det likadant men mildare. Jag kämpar på och sitter med på kafferaster, försöker komma med nåt intressant då och då men för det mesta är jag tyst och sitter och känner att jag har ett trist liv jämfört med andra.

Ibland undrar jag om folk överdriver när de pratar om sin tillvaro. Får det att låta bra och avundsvärt när det egentligen är lika ointressant som min egen och mig själv.

Det jag vill är att bara kunna tänka ”jag är bra som jag är” – och tro på det själv. Fattar inte hur jag kunnat bli så hård och dömande mot mig själv. Jag jämför mig konstant med andra, som besatt av det. Jämförelserna resulterar alltid i samma slutsats: att jag är tråkigast, sämst, inte värd uppmärksamhet, hopplös osv … Bara negativa epitet. Terapi är vad jag behöver. Eller en assistent som dagligen upprepar ” du duger som du är” ungefär var femte minut.

Inskriven på en mottagning sedan länge. Terapi kan nog aktualiseras. Men det bästa vore om jag kunde boosta mig själv på nåt sätt när tankarna/känslorna kommer.

Varit fri från dem i två dagar men så i dag hälsae de på igen eftersom jag satt med en extremt pratig, spontan och fort babblande människa. Då blir det liksom att jag känner mig värdelös därför att jag börjar jämföra mig med henne.