Jag vill inte mer.

Vet egentligen inte varför jag skriver detta men.. jag kommer sprängas av ångest om jag inte får detta ur mig, kanske någon där ute kan ta sin tid att läsa.. kanske någon som för en gångs skull kan förstå.

Är en 20-årig tjej och lider utav GAD samt social fobi. Och jag vet inte längre vad jag ska ta vägen, vad jag ska ta mig till. Jag har inget jobb vilket beror på att min sociala fobi förstör mitt liv totalt, jag vågar helt enkelt inte gå på nån intervju, bara tanken på att söka ett jobb får mig att gråta av ren panik.. Jag har svårt med de flesta sociala grejer, bara att beställa mat på restaurang får mitt hjärta att slå i 200 o ett tryck över bröstet uppstår så fort jag behöver tala med en människa jag aldrig förut mött. Jag undviker de flesta sociala sammanhang och är därför väldigt ensam..

Jag har daglig o konstant ångest vilket leder till att jag varje dag bryter ihop i panikgråt och ligger i sängen o bara skriker av ångest.

Jag har sökt hjälp hos psykolog men känns inte som någon tar mig seriöst, blev hemskickad med nästa tid om 2 månader senast jag var där.

Jag vill inte leva ett sånthär liv längre, det känns så otroligt värdelöst att leva när jag inte kan se glädje i någonting längre. Allt precis allt känns meningslöst och jag förstår egentligen inte varför jag lever.. Jag är ensam, rädd och värdelös. Hela min kropp gör ont dagarna i ända, och jag bara undrar när denna smärta ska ta slut..:(

Jag förstår dig precis…känner igen allt det där! Hoppade av alla utbildningar, kunde inte plugga, Mådde så dåligt av vad alla sa och gjorde och att jag var rädd att vara fel, inte klara av saker, göra bort mig osv. Fick ingen hjälp för detta. Verkade vara helt ensam om det! Alla inklusive föräldrar sa bara att jag skulle koncentrera mig på att studera och strunta i alla runt omkring..men det funkar ju inte i praktiken!Det slog bara ner på mig varje gång. Jag passade inte in! Jag kunde inte plugga, jag kunde inte jobba..! Jag har fortfarande dåligt självförtroende och litar inte på att jag kan saker. Kan inte vara kvar på jobb. Får inte långa sjukskrivningar. Utredningarna i psykiatrin är vaga, ibland får jag någon diagnos ibland omvärderas den senaste diagnosen…läkare har kommit och gått. Nu får jag inte komma till psykiatrin, de menar att all hjälp är uttömd, vilket är helt fel..De har aldrig tagit tag i min situation, det har mest blivit rörigt med olika läkare o behandlare som sagt olika saker. Får höra att jag inte samarbetsvillig…men ingen har lyssnat på vad jag vill ha! Har gett upp, har kämpat så länge. Försöker bara jaga nya läkare för att få sjukersättning. Jag kan ju inte leva på luft och bo under en gran…livet är så sjukt orättvist!!!

[Yellow Sikuvi]

Anonym skrev:

Vet egentligen inte varför jag skriver detta men.. jag kommer sprängas av ångest om jag inte får detta ur mig, kanske någon där ute kan ta sin tid att läsa.. kanske någon som för en gångs skull kan förstå. Är en 20-årig tjej och lider utav GAD samt social fobi. Och jag vet inte längre vad jag ska ta vägen, vad jag ska ta mig till. Jag har inget jobb vilket beror på att min sociala fobi förstör mitt liv totalt, jag vågar helt enkelt inte gå på nån intervju, bara tanken på att söka ett jobb får mig att gråta av ren panik.. Jag har svårt med de flesta sociala grejer, bara att beställa mat på restaurang får mitt hjärta att slå i 200 o ett tryck över bröstet uppstår så fort jag behöver tala med en människa jag aldrig förut mött. Jag undviker de flesta sociala sammanhang och är därför väldigt ensam.. Jag har daglig o konstant ångest vilket leder till att jag varje dag bryter ihop i panikgråt och ligger i sängen o bara skriker av ångest. Jag har sökt hjälp hos psykolog men känns inte som någon tar mig seriöst, blev hemskickad med nästa tid om 2 månader senast jag var där. Jag vill inte leva ett sånthär liv längre, det känns så otroligt värdelöst att leva när jag inte kan se glädje i någonting längre. Allt precis allt känns meningslöst och jag förstår egentligen inte varför jag lever.. Jag är ensam, rädd och värdelös. Hela min kropp gör ont dagarna i ända, och jag bara undrar när denna smärta ska ta slut..:(

Jag känner igen särskilt det där med att beställa mat på restaurang, men bästa kompis kan låsa sig totalt om vi ska göra något sånt.
Du är inte värdelös för att samhället är anpassat på ett mycket begränsat sätt som gör att man antigen kan bidra till det, eller så hamnar man utanför systemet. Inte mycket till mellanläge.
Det kanske skulle vara enklare att skriva med någon så som du gör här. De flesta som mår som du kan tycka att det är betydligt enklare att sitta hemma vid datorn och skriva än att prata öga mot öga. Har du några vänner som du träffar eller skriver med. Tror du att det skulle vara ett bra sätt annars att öppna upp det sociala och lära känna lite nya människor?

[Green Dyjyse]

Känner igen mig i vissa saker. Jag har också ganska stark ångest, men jag klarar av ett halvtidsjobb. Utöver det så klarar jag de enklaste vardagssysslorna.

Det finns ju jobb man kan göra hemifrån, eller arbetsplatser med väldigt få människor. Men det hjälper ju inte dig i längden, då du behöver träna på det sociala.

Det låter som du skulle behöva medicin och nån typ av KBT-träning.

Har du någon du kan prata med? Familj eller vänner? Att ligga och grubbla gör oftast ångesten värre, i alla fall för mig är det så. Men när den är riktigt påtaglig så orkar jag inte vara med folk.

Det var bra och starkt av dig att skriva här. Även om vi inte direkt kan göra så mycket  så lyssnar vi och kommer med små tips.

Anonym skrev:

Jag förstår dig precis…känner igen allt det där! Hoppade av alla utbildningar, kunde inte plugga, Mådde så dåligt av vad alla sa och gjorde och att jag var rädd att vara fel, inte klara av saker, göra bort mig osv. Fick ingen hjälp för detta. Verkade vara helt ensam om det! Alla inklusive föräldrar sa bara att jag skulle koncentrera mig på att studera och strunta i alla runt omkring..men det funkar ju inte i praktiken!Det slog bara ner på mig varje gång. Jag passade inte in! Jag kunde inte plugga, jag kunde inte jobba..! Jag har fortfarande dåligt självförtroende och litar inte på att jag kan saker. Kan inte vara kvar på jobb. Får inte långa sjukskrivningar. Utredningarna i psykiatrin är vaga, ibland får jag någon diagnos ibland omvärderas den senaste diagnosen…läkare har kommit och gått. Nu får jag inte komma till psykiatrin, de menar att all hjälp är uttömd, vilket är helt fel..De har aldrig tagit tag i min situation, det har mest blivit rörigt med olika läkare o behandlare som sagt olika saker. Får höra att jag inte samarbetsvillig…men ingen har lyssnat på vad jag vill ha! Har gett upp, har kämpat så länge. Försöker bara jaga nya läkare för att få sjukersättning. Jag kan ju inte leva på luft och bo under en gran…livet är så sjukt orättvist!!!

Känns så sjukt att någon faktiskt känner som jag.. Alltid trott att de på något sätt bara är jag som känner såhär, som är såhär.. Jo livet är orättvist, och folk undrar varför psykisk ohälsa är så skambelagt.. konstigt när de känns som ingen i hela vårdindustrin bryr sig  på riktigt. Senast jag var där sa läkaren till mig ”Det finns ju alltid någon som har det värre så försök o komma ner på jorden” Aldrig känt mig så ensam som just då, min psykolog satt där o smålog när han sa det och jag bara sprang därifrån o ville ge upp, min sista utväg var att gå till en psykolog.. O när jag väl tagit modet efter 2 år att gå dit så slutar de så..

Yellow Sikuvi skrev:

Jag känner igen särskilt det där med att beställa mat på restaurang, men bästa kompis kan låsa sig totalt om vi ska göra något sånt. Du är inte värdelös för att samhället är anpassat på ett mycket begränsat sätt som gör att man antigen kan bidra till det, eller så hamnar man utanför systemet. Inte mycket till mellanläge. Det kanske skulle vara enklare att skriva med någon så som du gör här. De flesta som mår som du kan tycka att det är betydligt enklare att sitta hemma vid datorn och skriva än att prata öga mot öga. Har du några vänner som du träffar eller skriver med. Tror du att det skulle vara ett bra sätt annars att öppna upp det sociala och lära känna lite nya människor?

Jag har inga vänner, jag har mina syskon som alla flyttat hemifrån.. mina föräldrar jobbar jämt o ständigt och jag vill inte lägga mina problem på dom när jag vet hur mycket annat dom har i sitt liv. Har aldrig känt mig såhär ensam. Önskar att jag aldrig blivit född, för jag ser ingen mening med livet.

[Yellow Sikuvi]

Anonym skrev:

Jag har inga vänner, jag har mina syskon som alla flyttat hemifrån.. mina föräldrar jobbar jämt o ständigt och jag vill inte lägga mina problem på dom när jag vet hur mycket annat dom har i sitt liv. Har aldrig känt mig såhär ensam. Önskar att jag aldrig blivit född, för jag ser ingen mening med livet.

Den psykologen du besökte borde bli av med jobbet direkt! Det är klart att det alltid finns dem som har det värre, men det har inget med saken att göra. Jag avskyr verkligen när folk säger sånt.
Skulle du kunna ta kontakt med något av dina syskon? Du behöver inte prata om jobbiga grejer direkt utan bara att ha någon att prata med.
Det låter som att du skulle behöva någon att prata med i telefon eller chatt som ofta är tillgänglig. Du ska inte behöva gå igenom det här själv iaf. Är du hemma hela dagarna eller tar du dig ut ibland?

Yellow Sikuvi skrev:

Den psykologen du besökte borde bli av med jobbet direkt! Det är klart att det alltid finns dem som har det värre, men det har inget med saken att göra. Jag avskyr verkligen när folk säger sånt. Skulle du kunna ta kontakt med något av dina syskon? Du behöver inte prata om jobbiga grejer direkt utan bara att ha någon att prata med. Det låter som att du skulle behöva någon att prata med i telefon eller chatt som ofta är tillgänglig. Du ska inte behöva gå igenom det här själv iaf. Är du hemma hela dagarna eller tar du dig ut ibland?

Jag pratar med mina syskon ibland men samtidigt känns det som det blir tjatig att skriva varje dag ang detta.. Skulle vilja prata med någon som känner som jag, precis därför jag skrev här, för att få mig själv att förstå att det inte bara är jag som mår dåligt utan att det finns fler..

Jag är hemma en del men brukar ta mig ut på stan och ut på mycket promenader i veckorna, umgås med föräldrarna när dom väl är lediga.

[Yellow Sikuvi]

Anonym skrev:

Jag pratar med mina syskon ibland men samtidigt känns det som det blir tjatig att skriva varje dag ang detta.. Skulle vilja prata med någon som känner som jag, precis därför jag skrev här, för att få mig själv att förstå att det inte bara är jag som mår dåligt utan att det finns fler.. Jag är hemma en del men brukar ta mig ut på stan och ut på mycket promenader i veckorna, umgås med föräldrarna när dom väl är lediga.

Okej, jo det finns många som mår dåligt, alldeles för många. Jag mår ofta dåligt jag med, mycket att jag känner att jag inte duger eller att jag är annorlunda/konstig. De flesta runt omkring mig har svårigheter. Från att inte vara bekväma med sig själva och inte klara av att arbeta och flera sociala situationer till att ha gått in i vägen och leva med konstant smärta i kroppen pga någon åkomma som jag inte riktigt kan något om.
Så alla mår inte dåligt på samma sätt eller till samma grad så klart, men det är viktigt att vi försöker hålla ihop när vården och samhället inte fungerar som det borde. Om man uttrycker sig milt.

 

Hej, är trött på att ringa hjälplinjer och aldrig komma fram.

Om nån känner för att prata med en vanlig kille som blivit sjuk p.g.a utbrändhet och ångest, så skicka ett Mail så kan jag ringa upp om du vill!

[email protected]