Jag vill inte längre

Jag känner verkligen med dig. Jag förstår precis vad du menar och hur det känns att “inte orka längre”. Jag har kämpat med ångest och depression i ca 20år och har nu precis fått diagnosen PTSD. Jag har pratat med alla möjliga psykologer, vart inlagd på psykiatrin, gått på diverse mediciner i flera års tid samt självmedicinerat. Och jag känner bara mer och mer (som jag flera gånger under livet känt) att JAG ORKAR INTE MER! JAG VILL INGE MER!

Jag önskade att jag inte hade några runt mig så jag bara kunde avsluta allt. Men jag vill inte göra min familj ledsen. Det är enda anledningen till att jag är kvar. För jag står inte ut med tanken på hur min autistiska lillebror skulle ta den nyheten att jag inte finns mer.

Det både värmer att jag iallafall har någon i mitt liv som bryr sig om mig samtidigt som det känns otroligt jobbigt, för jag vill bara försvinna. Få bli av med allt som gör så ont, alla hemska tankar, den fysiska smärtan som satt sig i kroppen pga psykisk ohälsa. Allt känns hopplöst. Det känns som att det aldrig kommer att bli bra, och jag som du, jag orkar heller inte kämpa längre efter det. All min energi är slut

Precis! Det gör det så mycket enklare att stå ut att jag har mina barn, som jag faktiskt älskar väldigt mycket, men samtidigt är det ju de som gör att jag inte bara kan checka ut. Jag vill inte göra dem illa…

Jag har anlag för att få blodproppar och slutade med den blodförtunnande medicinen i hopp om att jag skulle “råka” dö av en blodpropp, och i somras fick jag faktiskt en blodpropp i lungan. Jag hade trott att det skulle gå snabbt, men det gjorde jävulskt ont och jag fick extremt svårt att andas. Jag höll mig lugn men det märktes att jag hade ont och det var tydligt att jag inte kunde andas, och min äldste som blev väldigt stressad och rädd. (Han har mild autsim och är väldigt känslosam, svårt att reglera sina känslor.) Jag var tvungen att åka in till sjukhuset, kunde inte utsätta honom för det där… men det var så jobbigt. Jag såg dörren till friheten vara så nära, men var tvungen att stänga den.

Känns det bra att du fått en diagnos? Att du vet att det är PTSD? Eller spelar det ingen roll?
Känns som att du försökt så mycket, så länge men att inget hjälpt… är det någon skillnad på insatserna om man har en diagnos?

Det låter som att du har hamnat i en djup depression. Tar du några läkemedel och hjälper dem isf?

Just depressioner är ju snåriga att navigera eftersom att man inte riktigt orkar göra det som ev. skulle få en att må bättre. Finns det något du skulle kunna tänka dig att göra helt för din egen skull – något som kan släppa in solen så att säga? Jag tror också att det kan vara en bra idé att prata med en läkare om ditt mående.

Det låter också som att du någonstans längtar efter en förändring i ditt liv men att du inte riktigt orkar göra den? Kanske kan det vara läge att bli sjukskriven ett tag, få en chans att ladda batterierna och hitta en ny kurs i livet? Sedan tror jag att du behöver vara lite snällare mot dig själv. Man rår inte för att man mår dåligt. Och alla behöver någon att prata med, någon som lyssnar.

Jag vet inte om du håller med mig i det här men jag upplever att många som jobbar inom psykiatrin är så fokuserade på att behandla det sjuka att de glömmer bort att vårda det friska. Det tenderar även att vara ett väldigt fokus på att behandla symptom utan att ta hänsyn till vilken miljö man lever i och hur det inverkar. Kanske skulle du behöva någon som kan erbjuda motiverande samtal, som ser helheten?

<3

Jag äter inga läkemedel just nu, har provat lite olika men de har inte hjälpt. Läkarna vet inte vad de ska skriva ut, och jag vet inte heller (ja, en läkare har frågat mig vad jag tycker att han ska skriva ut). Jag har tabletter som hjälper när jag får svåra ångestattacker, och det känns väldigt skönt. Ofta hjälper det att bara veta att jag har dem med mig.

Jag har kontaktat vården flera gånger, men det funkar inte… två gånger har jag blivit skickad vidare till psykakuten. Jag har testat kurator, vårdcentralen, bara medicin, privat terapeut, psykolog via app. Ingenting hjälper, och varje gång jag gett upp så har jag känt mig ännu mer hopplös. Så det kändes faktiskt skönt att komma fram till att jag vill ju faktiskt inte, och att det är förklaringen till att jag inte kan få hjälp.
Jag vill inte göra mina barn illa, så jag är otroligt bra på att dölja hur jag mår. Ingen ser hur jag mår, och jag har blivit ifrågasatt av läkare som tror att jag ljuger i min självskattning, för jag gråter inte, jag är välklädd, duschad, sminkad, jag ser inte ut som deprimerad person med självmordsplaner. Så mitt liv går ut på att hålla allt på insidan, att inte visa hur jag mår, le och skratta, handla, städa, hjälpa barnen med skolan, vara en helt vanlig och lycklig mamma, det är därför extremt svårt att bara sluta med det inför en psykolog. Jag vet inte vad jag känner, jag känner ju inte efter, jag kan inte förklara hur det är eller varför… Jag känner mig bara så ifrågasatt och misslyckad, för att jag kan inte svara på deras frågor, och jag får bara bekräftat att jag är fel, patetisk, svag och lyckas inte ens med att gå i terapi!

Det är nog sant att jag längtar efter förändring, och jag har försökt men det jag gjort har inte funkat. Och nu vill jag inte mer, jag orkar inte mer…

Förstår. Det verkar tyvärr vara en seglivad myt att man ska se ut och bete sig på ett visst sätt när man är självmordsbenägen. Jag har hört många anhöriga som sagt att det inte fanns några tecken alls på att personen ifråga mådde dåligt.

Jag är lite som du, håller allt flytande tills jag totalt kraschar. Upplever också att det har varit svårt emellanåt att bli förstådd och tagen på allvar. Jag tycker också att det är svårt att svara på frågor och öppna upp om hur allt är.

Skulle det kunna vara hjälpsamt att skriva ner det du skrev här och visa det för någon vårdkontakt? Jag tänker att det finns flera saker du sagt här som skulle behöva komma fram till vården:
——————————————————————–

1. Att du slutat ta blodförtunnande i hopp om att dö.

2. Att du inte känner efter och har svårt att svara på hur du mår.

3. Att du upprätthåller en fasad för dina barns skull och därför har svårt att komma i kontakt med dina känslor.

4. Att du känner att du inte vill något längre, att du inte orkar mer.

5. Att du känner dig ifrågasatt och inte trodd av vården.

6. Att du tänker negativa tankar om dig själv och att du har en väldigt negativ självbild.

7. Att du drar dig undan socialt.

8. Att du inte känner dig älskad.

9. Att du vantrivs på jobbet.

10. Att du har en relation med någon du inte längre älskar.

——————————————————————

Min erfarenhet av psykiatrin är blandad. Man måste ha lite tur och hitta rätt person. Det viktiga att komma ihåg är att det inte är något fel hos en själv för att de inte kan erbjuda rätt vård och stöd. Jämför det med om du skulle ha en fysisk sjukdom. Inte tusan skulle man sitta och tänka att det var ens eget fel att operationen inte lyckades.

När det kommer till antidepp så är min erfarenhet att det kan ta ett tag att hitta rätt. Det betyder inte att det är omöjligt, men det kan ta lite tid.

Nu frågar jag en sak som kanske känns helt omöjlig att svara på just nu. Vet att när man inte vill någonting så vill man verkligen ingenting. Men kanske kan det vara en fråga som får gro i dig: vad skulle du vilja göra? Om du bortser från krav och vad som verkar möjligt och inte – hur skulle du då vilja att livet såg ut? I min erfarenhet är vägen ut ur en depression mening. Vad känns meningsfullt för dig? Det kan vara stort och smått. Ex. det känns meningsfullt för mig att skriva, det känns meningsfullt för mig att prata med någon jag tycker om, osv.

<3

Jag förstår hur det ser ut, och hur det låter, och att man blir lite fundersam och kanske till och med orolig. Jag skulle nog tänka så också om det gällde någon annan. Men det här är bara jag, jag är liksom inte så viktig, utan en ganska försumbar person. Det skulle såklart göra mina barn illa om jag tog livet av mig, på samma sätt som att det skulle göra dem illa om jag slog dem, men och jag bara “råkar” dö så skulle jag bara försvinna. Och jag vill vara ett en person de kan minnas med glädje, inte ett mentalt instabilt gråtande psyko, därför måste jag hålla allt det där på insidan.

Eftersom jag varit i kontakt med vården flera gånger och läst/lyssnat på så mycket självhjälp, så har jag funderat mycket på det där med mening. Jag har flera saker som hjälper mig genom livet, framför allt att springa, men även att baka och laga mat. Innan hade jag musiken, men den har tystnat i mig… jag sjunger fortfarande men det är något jag bara gör, det ger inte längre mening utan är bara som ett jobb. Jag försöker hitta små öar som jag kan hoppa upp på en stund, bara för att vila från det gråa. Så att få springa en timme är skönt och får mig att orka en stund till.

Däremot kan jag inte hitta långsiktig mening, när jag försöker drömma framåt så är det bara tomt. Även om jag som du säger försöker fantisera helt fritt så kan jag inte komma på något.
Jag tänker att det är för att det är ju JAG som är problemet. Jag kan lämna min man, men det är ju inte han som är problemet, det är ju JAG, och även om jag lämnar honom så måste jag ju ta med mig själv. Och jag kan byta jobb, men JAG kommer ju bara att flyttas till ett nytt jobb. Så jag kan nog inte se mig själv i framtiden för jag vill inte ha med mig själv i framtiden.